torsdag 2 februari 2017

9. Skeppet

9. Skeppet

Kapten Hök steg i lillbåten från kajen via förtoften, och släppte ner resesäcken på den främre durken innan han rörde sig akterut. Sedan satte han sig tillrätta på roddarplatsen och ställde korgen framför sina fötter, men vände sig strax om för att se till att Beatrix förstod hur hon skulle göra för att ta sig ner i båten.

— Så. Din tur, Betty. Men häng av dig den tunga väskan först. Räck hit den, så tar jag emot, sade han. Och du själv nu. Tag med dig fånglinan. Just så. Bra. Sitt där, och sitt still. Nu far vi!

***

Staden Barskärsvik var redan långt bakom aktern på ekan. Husen blev mindre och mindre, och vattenområdet mellan dem och land blev större för varje årtag som gav båten fart i riktning ut på redden. Beatrix kröp upp i fören och vände sig så att hon kunde se vart de var på väg. Hon tänkte fråga vilket av de stora skeppen på ankarplatsen som var hennes morbrors fartyg, men hann inte öppna munnen förrän han vilade på årorna, vände sig mot henne och sade:

— Det svarta skeppet som ligger längst bort närmast Barskär är “Stella”. Din kusin Lasse har nog redan sett att vi är på väg, Betty. Det har ljusnat, eller hur?

— Ja, och slutat regna har det gjort. Men jag fryser lite, sade Beatrix.

— Hoppas du kan härda ut ett tag till i motvinden. Vi är snart framme i lä under Barskär. Sedan blir det tid att hinna byta till torra och varmare kläder och äta en måltid innan vi lättar och sätter segel, svarade John.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar