torsdag 2 februari 2017

8. Duggregn och mörker

8. Duggregn och mörker

Tidig morgon. Duggregn och mörker. Och rök. Lukten av sur rök. Rök som smög ut i boningsrummen från morgonbrasor i kaminer och spisar som inte riktigt ville vakna till en ny dag i husfolkets tjänst. Rök som motvilligt slingrade sig upp genom skorstenar, för att sedan vända om neråt igen i olust över mötet med kall, regnfuktig uteluft. Rök som slog ner på gator och gårdar.

Beatrix huttrade i motvinden utanför köpmansgården på Drottninggatan. Trots yllejacka, yllehätta, sjal, tovade vantar, vinterkjol, underkjol, långsockor och oljekängor. Kylan som pinade henne kom inte bara utifrån, från regn och vind. Nej, det som kröp och nöp i skinnet, så Beatrix blev rädd för att ha fått in något smått djurkryp under sjalen, var inte regndroppar eller vindpustar. Det var att hon var ensam nu. Ensam. Utanför huset. Utanför hemma. Måste vända sig bort, måste gå iväg. Gå gatan ner till hamnen i mörkret denna morgon. Får inte stanna här längre. “Vi seglar igen i morgon, och du skall följa med”, hade morbror John sagt igår, just som han hade kommit och hälsat på efter att de inte hade träffat honom på flera år.

Vänd mot hamnen och havet. Motvind. Duggregn. Mörkt. Kallt. Sur rök. Ensam. För mamma hade redan kramat, förmanat och vinkat färdigt. Trött, bekymrad och en smula i egna tankar, som vanligt, hade fru Gyllenmås gått in i huset igen för att börja dagens första pass på sin ena arbetsplats, bokföringen på kontoret innanför kryddkrämarboden. Pigorna fick inte heller stå där särskilt länge på trappen mot gatan, önska god resa och tala om vädret. Både fru Anna Maria på kontoret och den andra frun i huset, hon som var gift med handelsbetjänten, ropade på dem så det ekade i trapphuset:

— Elsa! Elsa!

— Carin! Skynda på!

Men så kom då morbror John äntligen. Han bar på hennes resesäck och en korg. Själv bar Beatrix även idag sin ryggsäck med låneböckerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar