torsdag 2 februari 2017

7. Tapeterna

7. Tapeterna

Innan han gick till kojs på soffan i rummet innanför affären ville John se hur långt Anna Maria hade kommit med sina konstvävnader till rådhuset, så när systern sagt godnatt och låst dörren mellan sina rum och köpmansgårdens förstuga, tog han en tänd lykta med sig från bordet innanför gårdsporten och gick ut till loftboden och vävkammaren. Det var inte det bästa tillfället, men det hade inte blivit av att hinna besöka hennes vävkammare medan det var ljust, och morgonen därpå skulle det vara alldeles för bråttom att komma iväg ner till hamnen för att ta sig tid att göra någonting alls annat än att komma i ordning för seglatsen.

Det visade sig att Madame Gyllenmås hade vävt så långt på den första och centrala bilden att man inte längre kunde se något av underdelen av figur och landskap. Den nedre halvan av tapeten var redan upprullad på vävramens spännbom. Så det som mötte Johns nyfikna blick, när han steg bakom väven och försiktigt vred den så att finsidan på det vävda hamnade i lyktans sken, var en kvinnogestalts överkropp och halva ansikte. Inslaget slutade i höjd med hennes ögonbryn. Han kände ändå igen jungfru Elsa. Pigan i köpmanshuset.

— Hur har min kära syster menat att hennes piga skall vara en bild som passar i rådhuset och har med Barskärsvik att göra? tänkte han för sig själv. Så hittade han Anna Marias skisser på arbetsbänken, under garner och redskap, och insåg vad hon hade gjort. Konstväverskan hade i tapeterna till rådhuset planerat att berätta sagan om jungfru Elsa och belägringen av Barskärsvik, genom att väva ett porträtt av pigan Elsa över en karta av staden och hamnen.

Hår som vinterbruna löv i ekars kronor. Ansikte och hals som de ljusa gläntorna och ängarna. Ansiktsdrag som skulle kunna vara en del av landskapet och byarna utanför staden. En mössa, mörkt grön som furuskogarna däruppe i inlandet. Ett blått sidenband i mössan, som faller ner från bakom örat och möter samma färg där den havsblå sidensjalen som täcker axlarna skymtar under en gråbrun vadmalsmantel. Hon bär en skinnväst broderad i tegelrött och svart över den linblomsblåa blusen. Och manteln faller åt sidorna så mycket att ett stycke av det blårandiga förklädet blir till en karta över åns sträckning och den inre delen av hamnbassängen.

Hur sagans Elsa såg ut, om hon hade funnnits i sinnevärlden, visste man förstås inget om i den tid som nu var, så husets piga var lika bra som någon annan kvinna i staden om man sökte en modell för sagans hjältinna. 

I vävens nu osynliga nederkant, där väverskan hade börjat sitt arbete, föreställde sig John, med ledning av teckningarna, att man skulle se hur Elsa hade Barskärs vårdkase och den brinnande flottan under sina fötter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar