torsdag 2 februari 2017

4. Brevet

4. Brevet

Medan de gick bort från skolan och in mot staden, innan de hann ifatt kusin Gull strax bortom tullgårdens svaveldoftande, halvskördade kålodling, berättade morbror John i försiktiga ordalag vad anledningen var till hans och mamma Anna Marias hastiga beslut idag att Beatrix måste bort från Barskärsvik omedelbart, och därför måste skynda sig hem från skolan nu för att packa ner vad hon kunde behöva för en sjöresa och några veckor hemifrån. Och så här var det bestämt: hon skulle till Hamremara i Storbygdeland i första hand, för att träffa sin mormor och morfar. Men om saker och ting inte hade ordnat upp sig efter dagarna då skeppet enligt planerna skulle ligga still i kapten Höks hemstad, fick Beatrix vara beredd på att följa med vidare uppåt kusten på fartygets sista resa för året, och stanna i vinterkvarter i någon hamn i Tre Älvars län.

— Om vi har råd att behålla folk ombord och får en trygg plats i hamnen, kommer mitt skepp att ligga vid kaj i Grönsjöström över vintern, sade John. Det är där i huvudstaden det finns folk som skulle kunna hjälpa oss att reda upp vad som är vad i det här spektaklet — folk som kan besluta vad det skall bli för ordning i framtiden med dig, och med den lillasyster eller lillebror som kommer till världen inom en månads tid. Men nu måste du först bara bort härifrån Barskärsvik, Betty. Mor Anna Maria får klara sig själv, med pigorna och grannfruarna till hjälp, och det skall gå bra om hon bara stannar inom huset och gården tills barnet är fött. Hon har sitt arbete att sköta.

Det hade kommit ett brev idag till mamma Anna Maria från hennes svåger Zach Gyllenmås i Mörkemåla, berättade John.

— Din farbror Zach skrev att de är bekymrade över något som din far Nicolas har gjort, och som soldaten Flykt fick nys om häromdagen vid sitt besök i stugan. Flykt gick bort till herrgården nästa dag och rapporterade vad han hört och sett, och vad han trodde min svåger Nico skulle göra, men då var det redan försent. Nico hade enligt Flykt pratat om att skriva ett brev till magistraten i Barskärsvik, och sedan upptäcktes det att han hade tagit märren och ridit till Värebro för att — vad Flykt trodde — försöka få tala med lands-hövdingen och biskopen. Det var förmodligen rätt dumt gjort av min svåger Nico. Vi vet inte om brevet till magistraten är skickat eller inte, men Zach förstod att det var bråttom att kontakta min syster här och varna henne.

— Min pappa är en snäll man, sade Beatrix. Han gör inget dumt. Soldaten Flykt har fattat fel! Och farbror Zach förstår inte hur saker är på riktigt, eller hur? Han bara håller på med sina mätningar och märken, och ritar streck och prickar på kartor. Han förstår inte hur andra människor är. Det säger mamma. Han har tänkt tokigt! Men du, morbror John, visst känner du min pappa, och vet att han är klok och bra — bättre än andra som bara låtsas vara kloka och snälla? Visst förstår du? vädjade hon.

— Så enkelt är det inte, menade John. Ibland visar kartan och skrifterna rätt, när verkligheten narras. Och Zacharias är klok nog att räkna med att det kan vara så. Därför måste också vi tänka, som sjömän gör, att om det ser ut som mörka moln vid horisonten kan vi drabbas av oväder. Då är man beredd. Det kommer att blåsa kallt kring knutarna på huset Gyllenmås & Söner i Barskärsvik innan julen är här, fruktar jag, fortsatte han, och sedan var diskussionen slut, eftersom de hunnit upp kusin Gull.

— Goddag igen, fröken Gunilla! hojtade kapten Hök. Nu får vi sällskap hemåt alla tre! Och jag skall inom prostgården en sväng när vi kommit dit, för att hämta en sak som jag pratade med vicepastorn om tidigare idag. Låt mig nu få höra om livet i storskolan i Barskärsvik, och om det skiljer sig mycket från förberedande klasserna i Värebro! Har ni goda lärare? Får ni vara ute och leka i parken på rasterna?

Gunilla pratade på om hur det var i skolan, och berättade vad hon tyckte om den, och vad hon mindes från sin skolgång i Värebro. Kapten Hök ställde en del frågor, för att ringa in fakta om hur magistraten i den här staden organiserade skolväsendet. Beatrix lyssnade på dem, och noterade hur man tydligen på deras olika sätt kunde beskriva någonting — nämligen skolan i engelska parken — som hon som elev i småskolan visste både mer och mindre om än vad de andra två tycktes göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar