torsdag 2 februari 2017

3. Höken kommer

3. Höken kommer

Det var dock ingen piga från köpmansgården på väg för att hämta Beatrix i skolan, som kom gående ganska raskt genom parken i skymningen. Emerentia Lövgren, som tjänstgjorde som bibliotekarie den veckan, tittade ut genom fönstret och undrade vem det kunde vara. Fadern till någon elev? Om inte det — vem hade ärende hit så här dags på dagen?

En djup mansröst hördes utanför lärargården, samtidigt med tunga stövlars steg på bron.

— Betty Maria! Betty Maria! Hallå! Kom med nu, så går vi hem till Drottninggatan med en gång. Din mamma vill att du skall skynda dig hem och äta tidig kvällsmat.

— Morbror John! Hur hittade du mig? kvittrade Beatrix, som hunnit ut ur huset innan John Hök sade ”skynda dig”.

— Jag träffade din faster Bettinas dotter Gunilla ute i parken. Hon sade att du nog gått till biblioteket. Skall jag bära den där väskan åt dig? Den ser väldigt tung ut.

— Tack, jag kan bära själv. Fast om du inte har någon egen väska, förstås, så får du gärna hjälpa till om jag blir trött innan vi är hemma. Hur länge stannar du hos oss, morbror?

— Vi seglar igen i morgon, och du skall följa med, svarade han kort, innan han vände sig om för att prata med den allvarliga unga kvinnan som tassat efter dem ut till den öppna porten för att ta reda på vad som egentligen pågick.

Fröken Lövgren bara stod kvar där i dörröppningen och väntade på att Beatrix skulle ha vett att presentera besökaren. Eller att han skulle fatta själv att man inte kommer ut till skolan så där för att hämta barnen alldeles själv, och sedan går iväg med dem utan att visa papper på målsmans tillstånd och få en påskriven kvittens från en lärare. Det duger inte. Men hon vet ju vem han är, Höken, tänkte hon för sig själv. Och det har gått rykten om hans syster sedan många månader. Folk har sett och gissat en del, och spekulerat i vad som kan ha hänt.





— Se där! Goddag, kandidaten! sade han till henne.


— Goddag, herr kapten Hök, en sådan överraskning! Ni har inte varit i Barskärsvik på länge, påpekade hon.


— Nej, det stämmer. Vi har de senaste åren mest seglat med silver, tackjärn och tjära i lasten, från Grönsjödalslandet till Thalien, och ibland ännu längre bort, och gått tillbaka med sidentyg, marmor och porslin till Grönsjöström. Jag eller mina andra skeppare har inte så ofta haft anledning att ankra vid Barskär, eftersom vårt handelshus inte har något eget magasin här, och skeppen får inte alltid bästa landningshjälp. Det är ju en del konkurrens. Då väljer man andra hamnar om man vill göra affärer. Och för övrigt är det mitt ansvar att se till att hålla igång traden via Hamremara mellan Grönsjöström och utlandet.


— Så kan det väl vara, sade hon. Och vi saknar varken järn, porslin, tjära eller siden här i staden, för alla andra hus som lastar och lossar sina skepp i vår hamn. Men får jag be er att komma in ett tag och skriva under ett intyg, innan ni ger er av uppåt staden, om att er syster gett uppdrag åt er att hämta flickan i skolan? Jag råkar illa ut om jag låter er gå utan att den saken är intygad och kvitterad.


— Självklart, kandidaten! Och om jag skyndar mig härifrån hinner vi ifatt Bettinas dotter som redan är på hemväg och inte skall behöva gå ensam nu när det mörknat. Ni var väl kamrat med Bettina Gyllenmås på universitetet i Värebro, eller hur? frågade han medan de stod vid expeditionsdisken och hon plockade fram det som behövdes.


— Oh, ja. Vi var vänner, för många år sedan, suckade fröken Lövgren. Men… ja, här är våra blanketter. Ni skriver på denna, och får den här andra påskriven av mig. Varsågod. Tack. Adjö! Vi ses i morgon, Beatrix! Eller gör vi inte det? undrade Emerentia, som plötsligt mindes vad hon hade hört Höken säga till flickan. Men de hade redan skyndat iväg, och ignorerat hennes sista fråga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar