söndag 26 februari 2017

24. Damen i gränden

24. Damen i gränden

Kapten Hök hade en afton strax före jultid varit bjuden på middag hos en skepparfamilj ute i trädgårdsstaden på andra sidan om norra stadsporten. När han var på hemväg igen, tämligen sent om kvällen, och på väg genom stadens gator i riktning mot Köpmanskajen i sydost, råkade han i en mörk gränd ner mot vattnet skrämma upp en något yngre dam i duvblå hätta och enkel blå mantel, som i ljuset av den ensamma gaslykta som hängde på hörnan kunde ses flaxa ut i gränden från porten till första huset på höger hand. Där innanför i huset fanns det, gissade John, någon trött tjänsteperson som puttade igen porten efter henne, låste den, säkrade och reglade för natten, och sedan inte alls bekymrade sig över riskerna med att skicka ut en ensam dam att promenera iväg i dåligt upplysta gränder. Det var i huset där det på den gavel som vette mot torget fanns en brödbod i bottenvåningen — ett högt gammalt köpmanshus av det bättre slaget, från mitten av förra seklet, som John dock inte mindes vilken familj det numera ägdes av, efter förrförra årets många sorgliga skeppsbrott och konkurser, som drabbat de flesta köpmansfamiljer här i staden på ett eller annat sätt.

Damen ifråga skyndade snabbt iväg neråt gränden och tycktes ha en port i något av husen på den vänstra sidan som det mål hon — efter vad man kunde ana av hennes brådska — hoppades kunna nå utan att bli antastad och kvarhållen i mörkret därute på gatan.

— Vad har man gjort mot er, Madame, som gör er så rädd vid mötet med en fridsam medmänniska? hojtade han vänligt, fast han förstod att exakt så, samma ord, med ett skenbart vänligt eller ett uppenbart fulare syfte, kunde också de ropa, sådana typer som nog brukade skrämma henne. Så dumt av honom.

Den för henne ännu okände figurens särpräglade sätt att tala, uppfattades dock av damens goda öron och nådde hennes inte oävna förstånd. Därvid väcktes en karskare medvetenhet om var hon själv kom ifrån, och om vad som en gång kunde ha varit möjligt för henne. Det som kanske ännu var möjligt, trots denna eländiga tillvaro i rollen som en halvt anonym tjänsteperson, som tvingades ränna mellan barnvakts- och guvernantsysslor i flera olika förnäma hus i staden. En ständig rörelse utan egentligt mål, där hon, i de främmande hemmen eller ute på gatorna, alltid behövde manövrera kvickt, men liksom osynligt, diplomatiskt och återhållsamt, vare sig hon blev bjuden spisning vid middagsbord där hon måste konversera trögtänkt ämbetsfolk, fick äran att servera kaffe och kakor och hålla god min hos ondsinta kärringar med fina efternamn men inget vett, eller var tvungen att stramt låtsas inte förstå och absolut inte snäsa eller verka rädd, för att inte väcka mera intresse och jaktinstinkt, då hon inte fick vara ifred utan påtvingat sällskap på sina fria timmar om lördagarna, och i både läsesalonger och sybehörsbasarer kunde bli uppsökt och besvärad av slemmiga penningkarlar och dryga hantverksgesäller med, ja, de vanliga idéerna om kvinnspersoner. Och för övrigt, att försöka stå ut med tidiga mornar, långa dagar och sena kvällar, då arbetet med att instruera och övervaka griniga herrskapsbarn skickade henne hit och dit, till av andra personer bestämda platser, och till umgänge med en eller annan icke av henne själv vald krets av mänskliga varelser. Icke av henne själv valda. Det skulle varit på annat vis, om hon från början hade fått äga en vilja att vara kräsen. Om hon haft förmågan att bilda en egen krets, och om sådana hon skulle vilja umgås med hade funnits för henne att välja. Några som gick att lita på, och som det vore enkelt att tala med, om vad helst för tanke som ville ut till friheten.

— Men, är det inte Johannes? utbrast hon, damen som just hade flytt så skyggt från ett plötsligt möte med en okänd vandrare. Serafia hette hon, och hon var, som redan noterats, klädd i duvblå hätta och en ogarnerad och blå mantel. Hon avbröt sin nervösa galopp över de hala gatstenarna och vände tillbaka, långsamt och tvekande, till platsen i ljuset under lyktan nära den första porten, där kapten Hök stannat till för att vänta och ge henne tid, ja, för att inte råka skrämmas ännu mer genom att fortsätta framåt, hack i häl, på hennes kurs mot den räddande hamnen i porten till vänster, en bit nere i gränden.

— Ah, men visst är det Arvidsdottern, Sara-Fia! ropade John och bredde ut armarna.

— Ja, det är ju jag, det, svarade Serafia, och steg närmare.

— Det var länge sedan, du! sade John.

— Jo, fnissade hon lättat, och lät sig omfamnas, ömt och kamratligt.

— Oh, det är verkligen härligt att få träffa på en glad Hamremaratös i förskingringen, en sådan här dyster och ensam afton i Grönsjöströms gränder, konstaterade han. Vart är du på väg, vännen? Bor du här?

— Ja, därborta — i huset nummer elva — bor jag som guvernant i familjen, och här i huset nummer två bor några barn som jag också undervisar om dagarna, och ibland får sitta hos på kvällen medan herrn och frun är borta någonstans, om barnjungfrun deras är opasslig eller har sagt upp sig och flyttat, svarade Serafia. Det är inte så roligt att behöva gå ut ensam igen sedan, när det är såpass sent som nu. Men herrskapet kom inte hem före supén, som de hade lovat och jag hade hoppats. De gick iväg med några andra människor och superade på något ställe vid teatern. Hoppsan! och ursäkta att hon fick dröja kvar så länge här. Det var inte vår mening, kära mamsell Arvidsdotter! Kila iväg med sig nu, och godnatt! som frun sade när de äntligen var komna och jag kunde lämna barna.

— Fint folk, hör jag, sade John.

— Jo, svarade hon matt. Nu måste jag hem och sova, Johannes. Du skrämde mig för övrigt, men det insåg du kanske? Efter vad du sade, eller ropade, förklarade hon, medan de började röra sig inåt och neråt i gränden, mot porten i huset nummer elva.

— Ledsen, men jag gick i egna tankar och hann inte skifta kurs eller sakta in för att ge dig fri väg, när du så plötsligt for ut genom porten därborta, svarade han.

Väl framme vid nummer elva tog Serafia upp en nyckel ur sin dagväska, som hängde under manteln i ett band över axeln, och låste upp. Alla verkade sova i huset. Ingen dräng eller piga hördes vara på väg mot farstun för att hjälpa guvernanten lysa sig med en oljelykta, eller hjälpa till med att regla porten och dra för och låsa bommarna innanför den. Hon markerade ändå att John borde sänka rösten, om han hade mera att säga, och han förstod det och övergick till att viska, samtidigt som han kom lite närmare.

— Har det hänt obehagliga saker förut? frågade han. Alltså, sådant som varit verkligt och inte bara en inbillning om figurer som tycks följa efter dig? När du gått hem ensam efter att ha nattat någons barn, eller varit ute i något annat ärende?

— Ja, Johannes. Det har det, viskade hon.

— Vilka svin det finns, sade han.

— Jo, suckade hon, och bytte ämne, som för att slippa tänka på det obehagliga som hände just här utanför huset för bara ett par kvällar sedan.

— Men, jag har ju ingen aning om, kom jag just på, vad du själv gör här i Grönsjöström, vittbefarne kapten? Du seglar väl inte ännu, vid den här tiden på året? frågade hon.

— Nej, min båt är i vinterkvarter här. Vi har legat vid Köpmanskajen sedan första veckan i december, då vi anlöpte här som sista hamn på sista seglatsen för säsongen — efter en lång vända förra sommaren och hösten till Thalien, och ett kort besök i november i Hamremara på uppvägen hit, sade han.

— Vad är det för skepp du är på? undrade Serafia.

— Min präktiga “Stella” är en gammal holländsk fluyt, som jag har ägt och seglat i ett antal år, svarade John. Hon är trivsam att se på — sådär omodernt sköna former, du vet, haha! — och redigt lastdryg för att vara ett skepp som inte kräver särskilt stor besättning för att seglas, vilket ger bra förtjänst på traderna om man har lite tur och sköter sina affärer. Och så bor man trevligt ombord. Faktiskt också så nu på vintern. Kom och hälsa på oss! Jag har två ganska rara barn hos mig, som kan behöva någon klok person som tittar över deras läsning och räkning ibland. De går i skolan uppe vid dômen, men jag tycker inte det verkar vara något vidare med instruktionen där. Så, godnatt nu, vännen. Du är trött, ser jag. Kan vi mötas och språka mera redan i morgon, kanske, om du har en stund över? Uppfattat. Då söker jag dig vid middagstiden. Nu stannar jag här ute så länge, tills jag hör att du spärrat porten ordentligt och trippat vidare in i huset. Det var ett sant nöje att träffas. Vi ses snart igen, Serafia!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar