lördag 25 februari 2017

23. Den förlorade sonen

En studie i oavsiktlig gaslighting, där offret gaslyser sig själv och framkallar en ofrivillig konspiration av oinsatta andeskådare och skenbart likgiltiga anhöriga. Det längsta avsnitt jag skrivit hittills. Håll inte andan medan ni försöker läsa igenom det. Tänk på att allt som skrivs i denna blogg är litteratur, och inte bekännelseskrifter. Tack för uppmärksamheten.

23. Den förlorade sonen

En utbrott av blåsfebern drabbade Mörkemåla socken och hela Värebro län hösten 1820. De många barnen i lantmätarfamiljen — som bodde dels i barnkammaren på nedre botten i huvudbyggnaden, alldeles nära korridoren som ledde över till herrgårdens skolflygel och tjänstefolkets utspisningskök, dels i rättarbostaden på övre botten av samma flygel — de barnen var inte vaccinerade. Så alla där i familjen utom mamma Cecilia blev sjuka, och flera av skolbarnen från bruket och gården smittades nog också av herrskapsfamiljen i västra flygeln. Pappa Zacharias fick sjukan väldigt lindrigt, och var uppe och verksam igen efter några dagar. Men tvillingarna, som var födda så sent som i början av oktober och därför bara tre veckor gamla när epidemin nådde Måseskog, de drabbades särskilt svårt. Barnen låg och jämrade sig i fjorton dygn i sträck, med hög feber och vätskande utslag. Båda hade svårt att kunna sova, och svårt att vilja äta. Flickan hämtade sig så småningom, men inte hennes tvillingbror.

Tvillingarnas jämnåriga kusin Nils, han som hade fötts den sista dagen i september i huset på motsatta sidan om gårdsplanen, där Nico och Anna Maria tills vidare disponerade rummen på övre botten av den östra herrgårdsflygeln — en våning som egentligen var tänkt som bruksinspektorens bostad, men där det från början hade passat dem att bo och sköta sig själva, med alla sina vävredskap, garner och färger, och en avskild kammare bredvid brukskontoret på nedre botten för Nicos mekaniska och kemikaliska undersökningar, — han tycktes inte plågad av sjukan lika svårt och länge som Greta och Erik. Men lille Nils hade allt en rejäl släng av febern han med, och fick några vita små ärr på ena axeln som minne av blåsorna.

***

Detta olycksaliga år 1820 hade börjat med att Nicolas Gyllenmås flera gånger blev osams med och sade oförlåtliga sanningar till stadsfysikus i Hamremara, där han auskulterat som aspirerande sundhetsgranskare under hösten, efter att ha läst några kurser vid Kungliga Medicinalakademien i Grönsjöström. Därefter avskrev han sig som studiosus, som avslutning på sammanlagt femton år vid olika akademier, och utan examen. Han hörde sig för om lediga platser med fritt logi och spisning, och fick napp hos och flyttade in hos en handelsman i samma stad, i ett hus där han ofta hade varit på besök och bekantat sig med familjen under de glada julkalasens tid. Nico erbjöds gå i bokföringslära på kontoret, men ledsnade ganska snart på att räkna silltunnor och framförallt på att behöva lyssna till handelsbetjänternas spekulationer om hur de olika mamsellerna och fruarna i staden månne såg ut och kändes att klämma på i naturellt skick. Han blev illa till mods över att ha sådant sällskap och sådana konversationer medan man förväntades sköta sitt arbete, och därför sade han upp sig från platsen i handelsboden. Om det inte var så att herr Stjärnhök och herr Gyllenmås rök ihop över något på det mer privata planet, och att Nico blev anmodad att ge sig av från orten innan det man var osams kring hade gått för långt? Vi vet ju att Laurent ännu brukade benämna svärsonen Nicolas “den där Måse-nissen”, eller, “han, måga-nissen”. Därför, av en eller annan orsak, blev det så att Nico redan i veckan före midsommar det året packade ihop sina saker och for hem till Mörkemåla, vilket han gjorde i sällskap med en vacker madame i tjugoårsåldern, som presenterades för föräldrarna som “min hustru Anna Maria, diplomerad konstväverska från Kungliga Konstakademien i Grönsjöström”. Hon var förstås också — förutom att hon spenderat några terminer vid en akademi i huvudstaden och fått gillesdiplom för sina arbeten — en dotter till den gode skepparen och köpmannen i Hamremara, i vars hem och hushåll Nico, som en synnerligen överårig lärpojke, hade befunnit sig sedan början av februari månad. Ja, och så bad han sin far därhemma om att de skulle få göra rätt för mat och husrum på gården, och det bestämdes att det nygifta paret tillsammans skulle dela på några av den nyss pensionerade och avflyttade gamla bruksinspektorens sysslor på Måseskogs kontor.

Detta omvälvande år, mot slutet av hösten, nämligen den femtonde november 1820, kom Nicos yngre broder Zacharias Gyllenmås strax före middagstiden hem från en bortåt tio dagar lång arbetsresa till olika platser i länet. Han hade haft ärenden att sköta om för brukets, sin egen och mäteritjänstens räkning. Först hade han varit nere i Barskärsvik en dag, och förhandlat med gillet där om villkoren för att få tillträde till ett upplag och hamnmagasin för brukets behov av plats i hamnen vid utskeppning av järn och andra produkter, och även diskuterat hur man under det lokala burskapsreglementet bäst kunde bedriva vanlig handelsrörelse med kryddor och viktualier, bosättningsgods, nipper och järnvaror i en gård vid Drottninggatan inne i staden, där det fanns ett par lämpliga bodlokaler mot gatan, kontor innanför, samt loftbod och lager på innergården.

Den gården hade hans fader Michaël Zachrisson, herre till Måseskog, nyligen bytt till sig från en fabrikör Thomander i Barskärsvik. Gamle herr Gyllenmås hade i affären med Thomander gjort sig av med ett stycke mark i stadens närmaste omgivningar. Det var jord som hörde till hans hustru Beatas morsarv, men som inte längre gav någon avkastning. Marken, och läget strax utanför staden, eftertraktades däremot av fabrikören, vars rörelse med linberedningsverk och damastväveri hade expanderat, och nu behövde betydligt mera utrymme, gärna på en för den rationella driften geografiskt samlat område för verksamhetens nya byggnationer. Helst även mera mark att odla upp i anslutning till fabriken.

Zach önskade för sin del också etablera sig i lite större skala i Barskärsvik, och om möjligt centralt där vid stora torget, för Cecilia ville — efter dessa tio år de nu bott i västra flygeln och barnkammaren hemma på Måseskog — komma någonstans där hon hade mer och roligare sällskap av folk av hennes egen sort, än hos knytingföräldrarna ute i storskogen öster om kyrkbyn i Mörkemåla socken. Som hon menade, var Mörkemåla ett ställe mitt i ingenting, där inget intressant hände och där folk var tråkiga och tröga som tjärdropparna i nästan färdigtorkad skeppssmörja. Hon ville till någonstans där barnen kunde gå i en ordentlig, magistratsstyrd skola med flera avdelningar, och där skolbarnen ändå kunde komma hem varje dag till familjen. Här på Måseskog hade man — förutom bruks- och gårdsfolkets enkla barnskola i rättarflygeln — bara valet mellan att försöka hitta en egen lärare att ha inackorderad i hemmet, eller att ha gossarna inackorderade i stiftsstaden, och att då skicka dem hemifrån hela terminerna i sällskap med en pålitlig äldre gymnasist som informator.

En handelsrörelse med egen köpmansgård i en livlig stad vid kusten, och säkra inkomster från förmedlingen av järn och tjära från Måseskog till kontinenten, var vad de siktade på. En större före detta hantverksgård vid Drottninggatans övre del tycktes kunna duga alldeles utmärkt för deras syften. Nu hade Zach inspekterat fastigheten och var mycket nöjd med läget och skicket på den.

Efter Barskärsvik tog sig Zacharias via en övernattning på gästgivaregården i Bryterum upp till Värebro stad för att gå på lantmätargillets höstmöte, umgås med gamla vänner och kollegor, och för att träffa en del andra personer. Och därifrån vidare till olika uppdrag norröver i länet, som vardera tog ett par dagar att bli färdig med, utöver restiden. Det gällde dels att göra ritningarna till en ny glasfabrikationsanläggning på ett ställe vid Hultåkersån, dels att beskriva hur nya landsvägen mellan Aleberga kyrka och Hultåkers tingsplats skulle markeras, röjas och förstärkas med bankar, eftersom man planerade att med en riktig körväg ersätta den dåliga ridstigen genom Alebergaskogen, en sträcka som man inte kunnat komma fram med vagnar på tidigare, och på det sättet i fortsättningen göra transporter av alla slag mellan dessa båda orter mindre omständliga och tidsödande.

Men sedan var han på hemväg, efter att också ha hunnit med en visit, som blev till en inbjudan till kvällsmat och övernattning på Fagerboda herrgård, hos gode vännen häradshövding Franzén och dennes trevliga familj. Där hade man klarat sig undan blåsfeberns härjningar, fick han veta, förutom något dödsfall ute i torpen bland de allra eländigaste människorna, sådana som väl alltid var sjukliga i någon mån och hade dålig motståndskraft.

Äntligen skymtade vattenspegeln från Måsegöl mellan träden i allén, och snart kom han upp mot själva gårdens huvudbyggnad, med de två flyglarna i väster respektive öster, och där det glänste om alla tre husen på säteriet — som om de strålade ut budskapet över nejden, att här finns det mycket av ljus, lycka och rikedom! — från fasadernas smårutiga fönsterlufter i dubbla våningsrader. Han slappade tyglarna något, för att känna efter vad hästen hade att säga om att komma hem igen.

— Ja, ja, sade han till den. Vi bestämmer så. Då blir första anhalt vagnslidret och stallet. Skritta på du, som hittar vägen. Min middag kan vänta ett tag. Cecilia och barnen kan nog också vänta lite innan de får se mig igen.

***

Späda gossen Erik Zachrisson Gyllenmås begravdes på kyrkogården vid Mörkemåla kyrka den sjuttonde november 1820. Nico var närvarande vid akten, liksom resten av familjen Gyllenmås på Måseskog, många av socknens invånare, samt flera sällskap med gäster från staden. Och han grät mycket, Nico, men försökte hålla sig tyst. Han hade nämligen inga snälla ord att skänka dem till försoning och tröst, de som sörjde, och de som beklagade det som drabbat både hans brors och hans egen familj. Så han höll käften. Teg. Var tyst. Grät mycket, som sagt, men höll igen om orden som bubblade som en kvävande spottloska i hans mun medan pastorn talade, och medan begravningsgästerna suckade och grät.

— Ack, du onda värld, där små barn är så umbärliga och så slarvigt hanterade, tänkte Nico. Så lika lite vördade att ta vara på och vårda, som det slask man slänger till hunden efter en lustig jakt. Jakt på det ena sättet, lika väl som jakt på det andra sättet. Och kött som kött. Fjorton dygn av plågor, klåda och hunger led han. Oh, dessa fördömda kvinnor, dummare än kossor. Enfaldiga mödrar, som inte förstår att vilja skydda sin avkomma från olyckor, smitta, lidande och död. Vidriga, är sådana mödrar. De borde inte få ha sina barn hos sig. Och fäderna, som inte förstår vad de ansvarar för. Tio år har han varit gift, min lille bror där, och nio barn har han gjort med henne där. Ja, nio erkända, äkta barn har det blivit. Nio levande, vackra barn att göra allt, allt för.

— Och nu var det ändå, från början av sorgetidens inträde i förrgår middags, inte tal om de levande barnens väl, eller om sorgens tyngd och värdighet, eller någon gemensam samling för att undfå och dela tankar om något kristligt och hoppfullt, utan mera noga med att sätta fart med att till likets förvaring beställa en liten kista från timmermannen på bruket, med tillhörande namnade järnbeslag från klensmedens verkstad, och med att få en piga att ta ut och damma av svartklädesrocken åt honom, Zach, och att ta fram och hjälpa till att prova, laga och vädra klänningen i mattsvart, obroderad sidentaft, och svartklädesmanteln därtill, åt henne, Cecilia. Och vår gamla mor skulle nödvändigt härja i bagarstugan om att biskvierna måste vara vita som nymalet mandelmjöl och inte fick se gräddade ut, fast de måste vara det för att smaka gott, och strax efteråt ville hon skicka någon med bud till Värebro, inte för att det nu var bråttom att gå runt och bjuda hennes bekanta till gravkalaset, utan särskilt för att köpa hem den finaste, vitaste konfekt som säljs i bjudaskar. Och viktigt, viktigt, bråttom, bråttom var det att tjata på oss som hör till östra flygeln, om att vi borde tala vid vår egen piga eller syjungfrun om att hämta ut våra mattaste, svartaste kläder ur garderoberna, damma, prova, laga och hänga allt på vädring. Se, här står vi i alla fall vid graven fullt påklädda idag. Duger inte det? Och vår far skickade bud på kyrkvaktmästaren här i kyrkbyn att komma ut till oss i Måseskog, efter att far nyss hade varit själv i prästgården och klockargården tillsammans med min bror och talat vid pastorn och orgelnisten, men nu var det om att vaktmästaren måste komma och visa drängarna på gården hur man hackar granris till gårdsplanen och salen och strör ut det i mönster som blomsterslingor.

— Allt detta jäkt och prat i hela huset och halva socknen och längre bort ändå, medan det arma barnet ännu, hela eftermiddagen, låg kvar i Anna Marias knä. Låg där som en målad tygdocka, och behövde inte lida mera. Och den ljuva, unga mamsell Cederhyfwel, som hela eftermiddagen höll den andre, den ännu levande pojken i sina armar, sjöng stilla för honom och försökte få barnet att somna, trots oron och allt spring i huset. Och två av de stora flickorna, de vakade troget, men otäckt tysta och stilla vid Gretas vagga, tills de blev hungriga och gick till spisningen för arbetsfolket, eftersom det inte gavs någon annan mat till barnen i hemmet på övre botten den dagen. Vart hade barnjungfrun gått? Sprang hon också runt som alla de andra tjänarna, och lydde vid herrskapets alla dåraktiga påhitt? Nej, visst, hon låg ju sjuk hemma hos sin systers familj i kyrkbyn. Och det gjorde amman också, var sjuk och hemma någonstans, hon som knappt hade behövts under sjuktiden på gården i alla fall. Tvillingarna kunde inte få något in i munnarna, för klådan och alla blåsorna. Och min svägerska och knytingsyster Cecilia låg säkert — om jag känner henne väl, och det gör jag — resten av eftermiddagen ovanpå sängen i kammaren i västra flygeln, gråtandes och suckandes, efter att ha provat klänningar och hattar och känt sig ack, så gammal och ful. Kanske hon idag, här i skuggan av kyrkan, suckar saligt när hon som man kan se nu lutar sig mot maken. Suckar för att hon kan förnimma syner av himmelska änglar, och upplever kraften av tröstande, osynliga anderyckningar, som hon alltid gör när verkligheten slår henne med sin fullt synliga, starkt luktande, påtagligt kroppsliga närvaro. Fnoskiga människa. Sucka inte. Gråt över ditt barn! Gråt! Skrik! Han finns inte mer. Och det är ditt eget fel.

Så tänkte Nico, där han stod ute på kyrkogården jämte sin fru Anna Maria, och blängde på sin lillebror och dennes hustru. Och de orden och tankegångarna kunde han så väl, som något välkänt som liksom bara malde på av sig självt. Han hade kunnat tala om sådana saker i timmar och dagar, tills någon kanske skulle fatta vad han menade var rätt, och vad som var fel. Men vart hans förstfödde, hans enda barn hade tagit vägen — hans egen dyrbare son, Nils Niklasson Gyllenmås — det kunde han inte säga. Han visste ju inte. Han frågade inte högt. Frågade inte om någon kom ihåg hur det gått till, detta som han tycktes ha glömt bort. Han frågade bara sig själv, tyst, och utan att hitta något begripligt svar.

— När hände det egentligen?

Hade han fått se den döde sonen, och hade han fått gråta över gossen, som på samma vis som kusinen väl legat linnesvept och blek i sin lilla kista? Hade han kunnat gråta på samma vis över sin son, som han nu gråtit i två hela dagar över den andre, över broderns förlorade, minste son? Hade han burit kistan själv till kyrkan redan igår, kanske? Eller hade någon av brukets arbetare eller någon av prostens drängar sett hans vånda och tagit hans rätt och hans tunga plikt ifrån honom, rätten att få gå först i följet och bära den lille till viloplatsen? För ingen i hans närmaste familj kunde väl göra så mot honom? Hade hans stränga fader brukspatronen hållit sonsonens kista framför sig hela vägen hit bort till kyrkan, synligt för alla i socknen, synligt för alla i byn, hela långa körvägen ut från familjegården och in till kyrkbyn? Igår? Idag? Vilken dag? Och ingen talade om det efteråt?

— Eller har det inte skett ännu?

Det borde varit omöjligt. Inte ens om han själv hade varit förhindrad skulle det ha gått till så, helt utan att han fått veta det. Ingen gjorde så. Inte så länge han själv, fadern, fanns här — andades, kunde se, höra och röra sig. Således, när skulle han få veta? När blir begravningen? Om den inte redan har ägt rum?

— Var finns den graven, som borde ha funnits att besöka?

Nej, det mindes han inte. Ingen berättade. Och han vågade inte fråga. Men det fanns andra, mycket svåra frågor han hade behövt ställa öppet och få svar på.

— Varför sörjer inte Anna Maria? Ville hon inte ha vårt barn — så hon är glad att han är borta nu? Hon nöjer sig med att ha min brors dotter vid bröstet, som om detta är det barn hon längtat efter. Varför? 

Men han fortsatte att vara tyst, för han vågade aldrig öppna munnen och be om ett svar på den allra svåraste frågan som plågade honom. Var det han själv som bar ansvaret?

— Vad är det för hemskt man inte vill tala om för mig? Är det jag själv som har fört bort barnet och gömt honom, men sedan glömt bort min skuld och gärningen? Är det bara jag som borde veta av detta, och ingen av de andra här vet, men man anar, och är för rädd för att fråga? För man vill inte ställa till med det väsen som det måste bli, om den misstanken finns?

***

Nej, man sade absolut ingenting om hans lille sons öde, inte när Nico hörde på. Inga namn eller upplysningar som rullade ut ens av misstag, likt en garnända han skulle kunna kroka fast tankarna i och nysta vidare på för att komma fram till en rimlig förklaring. Däremot talades det mycket om annat bland herrskapet på herrgården dagarna efter begravningen. Annat än sorg och död, gravar och små barn.

Man sade adjö och vinkade av mamsell Cederhyfwel, den rara, unga systern till fru Cecilia Gyllenmås, som nu skulle fara hem till systrarnas föräldrar i Grönsjöström igen och fortsätta sitt stillsamma liv med lite välgörenhetsarbete under ordensplikten, musik- och teckningslektioner, övningar i hovförsamlingens sångkör, och att finnas till hands för sin moder som sällskap. Brukspatron Michaël besvärade sig ovanligt mycket, och tog sig tid med detta avsked. Ja, han steg till och med upp mycket tidigt en morgon för att själv se till att mamsellen kom iväg ordentligt. Han körde Celina i den stora vagnen, iväg till postanhalten vid gästgivaregården i grannsocknen, alltså till den by som fanns på andra sidan om skogen, öster om järnbruket. Ändå råkade hon tyvärr komma för sent fram till inlandsvagnens avgång. Eller om det var så att hon inte fick plats i vagnen för alla andra resande som skulle norrut? Men Michaël var rådig, enligt vad han menade själv och berättade efteråt, och hjälpte Celina att få biljett på den andra postvagnslinjen istället, den till Hamremara stad vid kusten, efter att han tagit reda på att det från Hamremara alldeles säkert skulle avgå en postskuta till Tre Älvars län om två dagar. Det berättade han vid middagen, när han kommit tillbaka från det lilla äventyret på morgonen.

***

Man talade också om staden Barskärsvik, i veckorna som följde på tvillingbroderns begravning och tvillingsysterns återvunna hälsa, och det talades om att skaffa familjen Gyllenmås nya möjligheter och verksamheter. Alla behövde ju inte bo kvar på gården i all framtid, särskilt inte de lite större av barnen i västra flygeln, som borde få gå i skolan i Värebro eller någon annan stad. Som till exempel Barskärsvik. Det grälades också. Nico deltog i grälen. Trots alla hans principer, och rädslan för att göra andra illa, var han rätt skicklig i att gräla och bråka. Det var inte hans vilja att uppföra sig så, men han hade lätt för att finna passande, hårda och elaka ord i alla situationer, och tämligen svårt att hålla igen om dem.

***

De som visste någonting alls om saken, vilket inte var många, tänkte att förklaringen till hans tystnad och att han aldrig frågade efter sin son måste vara att Nico skämdes. Eller att han, barmhärtigt nog, hade glömt bort helt och hållet vad som utspelat sig senare på eftermiddagen, den sorgliga dagen den femtonde november, omkring fem eller sex timmar efter att Anna Maria strax innan klockan i salen slog ett hade tagit vägen om barnkammaren för att titta till Cecilias och Zachs sjuka småbarn, innan man som brukligt alla dagar skulle sätta sig att äta middag i gemenskap hos Michaël och Beata i herrgårdens matsal. Det var ju då hon i den ena vaggan i barnkammaren hittade den livlöse gossen Erik, lyfte upp honom och skrek efter hjälp, och sedan föll ner i en gungstol och satt där resten av dagen, tills det blev mörkt utanför och ännu en stund längre. Satt i sorgehusets mörkaste mittpunkt, där ingen utom hennes make, den vanligtvis så kloke, saklige Nico, och så den döde gossens unga moster, den stillsamma, goda Celina, klarade av att stanna kvar mer än ett ögonblick i taget. (Cecilia, modern till det döda barnet, gick in helt kort och tog avsked, och vacklade sedan iväg stödd på sin makes arm, innan hon kanske skulle svimma, vilket hon trodde var nära eftersom det kändes så underligt i huvudet och benen.)

***

Att gossen Nils bara försvann spårlöst från Måseskogs by och Mörkemåla socken, han som dessa sorgliga dagar då blåsfebern härjade borde ha legat och sovit i sin kammare i östra flygeln med en vakande piga någonstans i närheten, det ledde till att folk här och där ganska snart började spekulera om orsaken. Spekulationer och rykten fortsatte att skvallra och susa i åratal efteråt, där i utkanterna av bruksbyn och herrgården.

Pratet spreds av människor som ännu mindes att äldste sonen Gyllenmås och hans fru väl hade fått ett barn medan de bodde i Mörkemåla som nygifta, och av människor som hade hört vad någon annan hade hört om vad tjänstefolket på Måseskog hade bevittnat. Fortfarande år 1828 menade en del att det nog var fadern själv som tagit livet av ungen i ett vredesanfall eller som följd av ren och skär galenskap, och att familjen Gyllenmås säkert hade begärt ordensbeskydd för att tysta ner den saken och slinka undan ett välförtjänt dödsstraff för den galne barnamördaren. Han som var lite eljest, lite svår att förstå sig på, och som hade flyttat hem ensam till gården igen, efter att ha varit handelsman i Barskärsvik några år och varit gift med den vackra konstnärinnan som väl varit moder till det försvunna barnet.

En annan förklaring till barnets försvinnande var att man föreställde sig att det hade kommit förbi ett pack med vandrare, som funnit dörrarna olåsta och passat på att smyga in medan herrskapet Gyllenmås satt och åt kvällsmat, för att ta med sig vad man hann fånga med händer som sökte snabbt, snabbt efter något värdefullt. Det späda barnet. En vargskinnspäls. En silverbägare som gått i arv i gamla fruns släkt i många generationer. Det ryktet gick i bygden, och det fanns ett korn av sanning i det också.

Men allt man från familjens sida sade om barnet, om någon frågade, det var att lille Nils hade blivit hastigt mycket värre sjuk, i en annan sjuka än blåsfebern, och fått köras in till vård på lasarettet i Värebro. Därifrån skulle hans föräldrar hämta honom innan de reste ut till kusten och bosatte sig i en annan stad.

***

Det som i verkligheten hade hänt, det var någonting som hade smugit igång med att Nico blev alltmer förvirrad, alltmer förtvivlad, sorgsen, och arg, ju längre han satt där i barnkammaren och betraktade omväxlande Anna Maria och Celina, medan timmarna och eftermiddagen gick och dagsljuset försvann. Till slut verkade han inte kunna komma ihåg längre hur man skulle känna igen och skilja den ene pojken från den andra. Kusinerna Erik och Nils var ganska lika, så man kunde förstå att någon som sett det ena spädbarnet och sedan träffade det andra, utan att veta om att det fanns två nyfödda gossar på gården, skulle kunna begå misstaget att tro att Nicos son var Zachs son, eller tvärtom. Men att fadern själv inte skulle känna igen sin egen avkomma… nej, det var alltför märkligt och underligt.

Otäcka ord hade till slut kommit ut ur den förtvivlade, förvirrade mannens mun, och Anna Maria hade svarat med samma mynt, fast med annat och kanske mindre anstötligt ordval.

— Du har haft ihjäl mitt enda barn genom din sjuka lust att vistas helt i onödan långa stunder här i barnkammaren, Anna Maria! Du har gått hit med Nils även sedan du visste att det fanns livsfarlig smitta i huset! Vad har du vunnit på att sitta och ge honom mat, klädd i inget annat än underkjol och en liten halsduk, här inne där min bror eller vem som helst på gården kan komma förbi och se dig? Är du nöjd nu, när du fått veta hur jag lidit av det? Så, svara mig, var det för att bli fri att hora med någon annan lättlurad byx- eller kjolperson som du ville att gossen skulle dö ifrån oss, din satans häxa? Svara mig!

— Men kan du aldrig sluta inbilla dig sjuka saker, Nico? Du din osäkra, misslyckade målarjävel!

Och Nico laddade upp med än större hänsynslöshet, för att överglänsa hennes ton av förakt. Och vände på resonemanget igen, fram och tillbaka, och upp och ned, eftersom han inte kunde se klart i skymning och förtvivlan, och inte förstå vilket barn som var vilket. Var hans son död redan? Eller var det broderns barn som hon satt och sörjde? Vore det bättre om sonen var död? Hans egen son? Broderns son? Borde han döda barnet som levde, nu genast, så den onda modern inte skulle kunna skada honom själv genom barnet? Eller döda det, något av dem, någons son, av sin rena, osjälviska kärlek till hustrun? Vad krävde hon, egentligen?

— Du vet att jag skulle kunna slita mitt eget kött och blod ifrån den söta unga mamsellen här bredvid som vaggar honom, precis nu, när du själv sitter där som en sörjande gudsmoder men egentligen visar upp dina stora bröst väldigt fint precis där man måste titta, eftersom du sitter sådär, i en position som du säkert har övat framför kammarspegeln förut. Jag kunde gå och kasta honom i Måsegöl, nu på stunden, om det skulle få dig att nyktra till och börja bete dig som en anständig kvinna! Skall jag ta honom, ta mitt barn själv, eftersom du hellre håller någon annans och inte ser åt ditt eget? Du blir fri. Jag gör dig en tjänst, förstår du? Och så behåller jag kanske istället min fina pojke, ger mig av och försvinner någonstans där du aldrig mera kan skada honom.

När Celina, efter en timme som publik till dessa utbrott från de utmattade makarna Gyllenmås bestämde sig för att nu var det nog, nu tog hon snart själv den stackars gossen med sig och gick därifrån — han som i ett kort uppehåll i grälandet, medan Nico rusade ut för att få lite luft, hade fått ligga hos sin mamma och äta och lugna sig för några ögonblick. Nu skulle hon gå raka vägen ut ur huset, försvinna någonstans med honom, bort från detta äckliga spektakel som hon i sin ovana vid osämja och råa ord inte förmådde avbryta — för vad skulle hon när det redan gått så här långt kunnat säga till dem, så de tog reson och insåg att de befann sig i ett sorgens rum… …och ändå stannade hon kvar, för hon vågade inte lämna rummet. Fast den späda gossen nog borde få slippa vara vittne till sådana förfärliga scener.

Då kom äntligen fru Beata själv och avbröt, genom att kalla dem till kvällsmat. Hon beordrade Anna Maria att lämna kvar i barnkammaren vad hon suttit still med nu i flera timmar.

— Lägg ner gossen, sade hon. Snickaren och skolläraren och hans fru är snart här, och vet vad de skall göra. Kom med nu. Hör du, lilla vännen, jag kan låna ut en snygg och varm sjal till dig, Anna Maria, så behöver du inte skicka någon att hämta din egen. Vi går och äter nu, Nicolas. Det är serverat inom en kvart, tror jag. En dag som denna är det svårt för alla att passa tiden. Kom, kom, ni båda.

— Och fröken Celina skall inte sitta här och vara barnjungfru, fortsatte Beata. Mamsell är gäst i huset. Gå över till inspektorens våning och lägg ner barnet i hans kammare där, om ingen piga finns att lämna över till, men bara gå därifrån sedan och kom och gör oss sällskap i matsalen, så snart mamsell har snofsat till sig. Nils är så liten att han kan behöva sova ut ordentligt nu, och behöver inte tittas till förrän framåt kvällen, och det sköter hans mamma om.

***

Pigan från torpet Svanesången brukade under arbetet på Måseskogs ladugård tilltalas med någon variant på “kan hon, Stina, komma hit med en bunke, är hon snäll”. Hon omtalades borta på bruket oftast som “Nilsahustrun i Svanesången”, men uppe på herrgården talade man om henne som “mejerskan som blev änka i den tragiska olyckan i augusti, och som bor i torpet längst borta vid skogen, en bit in från landsvägen bortanför bruksgatan”. Om man alltså någon gång behövde säga någonting alls om en smedshustru som gjorde dagsverken i lantbruket. I kyrkböckerna heter hon “hustru Chirstin Olsd:r”, och hennes lilla son står inskriven som Oluff Nelsson. Om någon är intresserad av att titta efter i dokumenten.

Hustru Stina arbetade i vanliga fall alla dagar i veckan som mjölkpiga på Måseskog, och ansvarade då för skötseln av ladugården och för ordningen i mjölkkammaren. Nu hade hon av naturliga skäl inte varit inom gården på en tid. Först dog hennes make i augusti, vid olyckan i hammarsmedjan där fem man skadades, förutom de två som miste livet. Och sedan skulle hon ju ha barnet, men hon räknade med att komma tillbaka i arbete ganska snart igen. Så det var självklart att hon fick behålla kontraktet på torpet, tyckte både Michaël och Zach, när de i början av september satt på brukskontoret hos Anna Maria och jämförde listorna på anmälda flyttningar och ännu gällande bostadskontrakt, med vad de räknade med när det gällde gårdens kommande behov av dagsverken och var man skulle kunna härbärgera arbetarna på bruket och deras familjer. Goda och renliga mjölkpigor skall man i alla fall behandla väl och ta vara på, om man vill att en lantgård skall ge bra avkastning och kunna ge god näring — mjölk och kött — åt alla som bor och arbetar där, var brukspatronens mening. För övrigt kanske hon kan gifta om sig så småningom, hon, Stina, och själv ordna med att jorden vid torpet blir brukad, men tills vidare skall hon sitta kvar på Svanesången med eget kontrakt, säteriet sköter om jorden, och änkan får delta i spisningen här eller får extra lön i produkter från gården, vilket av det hon själv önskar. Så beslutade man.

***

Den lille faderlöse gossen i torpet Svanesången var ungefär en månad gammal, och verkade frisk, välnärd och snäll. Det visste Michaël från sitt besök i torpet ganska nyligen, då han varit dit för att höra efter om de behövde någon sorts hjälp. Stina kunde förstås komma att bli svår att ersätta om hon valde att anta erbjudandet att ge sig av i någon annans tjänst, tänkte han, när de var på väg till fots bort från herrgården, han själv, Celina och det hon bar på innanför den stora vargskinnspälsen. Fast om mejerskan inte kunde hålla tyst, kanske det vore bäst så? Men hon skulle bli saknad för sitt ordentliga arbetes skull. Och hans fru Beata Gyllenmås, som styrde över kvinnorna på herrgården, skulle få fortsätta att dirigera ut huspigorna till ladugården morgon och kväll för att mjölka och arbeta med mejeriet, tills han hittade någon ny torparfru eller arrendatorsmora som kunde förestå ladugården. Men det bekymret kunde han ägna sig åt senare, tänkte den erfarne husbonden på Måseskogs bruk och säteri. Pojken från östra flygeln på Måseskog var ju så liten att han av nöden måste befinna sig någonstans där det fanns del av en moders mjölkflöde när han behövde äta. Och Celina hade alldeles rätt i att man måste göra någonting. Det kunde inte vänta. Man fick ta ett steg i taget, och hoppas att vägen öppnade sig på något vis framöver.

Pälsen, som hon hade lånat olovandes, var anledningen till att de nu följdes åt bort från herrgården och höll sig till den upptrampade genvägen över bruket. Han hade råkat komma på tjuven när hon i mörkret försökte hitta dörren ut från sommarverandan på gaveln, och det var därför som han kunnat styra om hennes vilda egna planer till något rimligare.

— Nej, nej, prästgården är inte rätt ställe att be om hjälp på så här dags, om man inte vill bli sedd, hade han viskat till henne. Tag inte ut någon vagn eller häst ikväll. Och flytta gossen först. Kom tillbaka själv sedan när det är gjort. Du kan inte bara fly iväg utan förklaring, Celina lilla. Jag vet en piga, en ung änka, som han nog kan stanna hos några dagar. Res vidare en annan dag, tillsammans med henne, om det måste ske. Jag hjälper dig. Du måste berätta allt för Anna Maria, men inte nu. Det förstår du, hoppas jag? Ja, vänta och se hur det utvecklar sig. Nu skall vi åt detta hållet. Gå försiktigt, så du inte snavar och tappar den lille. Kom.

***

Nils Nicolai Hök var hans namn, så länge hans vävingmamma levde, hon som tog honom till sig för att han skulle slippa ifrån födelseföräldrarna, och så hette han i passet så länge som Hökens alla tre pojkar — Lasse, Nisse och Olle Hök — delade koj i byssan på skeppet “Stella”, där de hade sitt hem ihop med mor Celina, kapten John och mamma Stina. Men sedan några år tillbaka kallas han Nixi, går klädd i kjol och hätta, och bor som fosterdotter hos sin mormor och morfar i Hökgården i Hamremara. Vad som hände före hennes femte födelsedag, den sista september 1825, samma höst som hon kom till Hökgården, har Nixi väldigt svårt att komma ihåg. Hon minns känslan av att sova ombord på skeppet, och hon känner igen Stina när de någon gång träffas. Fosterbrodern Olle finns numera, efter Stinas giftermål med andre styrman, hos sina knytingfarföräldrar på en liten bondgård i Simpvik. Av de tre småhökarna som växte upp på “Stella” är bara Lasse kvar ombord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar