lördag 25 februari 2017

22. Lussemarknaden i Grönsjöström

22. Lussemarknaden i Grönsjöström

Höken var nöjd med att det mesta från lastrummen på “Stella” nu var lossat till kaj och i säkerhet i ett hyrt magasin vid Köpmanstorget, alldeles i närheten av fartyget. Han hade varit iväg och ordnat tullens stämplar på de handlingar som behövdes för att importvaror skulle få ropas ut på lussemarknadens auktioner, så allt var klart nu. Varorna skulle förhoppningsvis på det viset komma att säljas i handelsgillets regi under marknadsdagarna. Besättningens privata importgods däremot skulle bjudas ut direkt från båten.

Lasse och Betty hade lov att gå iland själva — om de bara följde Johns regler om att skriva upp när de gick och när de kom, och om de höll reda på varandra och hade klart för sig hur man hittade tillbaka till båten. Så det var ingen som kunde hindra dem från att kila iväg för att gå på den stora folkliga marknaden som hölls på själva helgondagen, när skolorna var stängda och när tjänstepersoner och arbetare som inte behövdes för marknadens skull också hade fritt. På Lussedagen paraderade det största av stadens alla lussetåg, där spontant utklädda och inte alltför skönsjungande ungdomar och gesäller blandade sig med konstförfarna gycklare och djäknar. De tågade fem varv medsols runt hela staden, varpå de spred ut sig och letade sig in i gränderna i en oordnad hop, men återsamlades för den stora finalen med fyrverkerier och dans, dagens och spektaklets höjdpunkt, på torget framför Högberget. Gycklarna ifråga kom dels från Kungliga Teaterns elevskola, dels från Allmänna Gillets Frivilliga Scen, medan de sjungande djäknarna förstås var lärjungar vid domkyrkoskolans gymnasium. Därtill kunde man njuta — om man var lagd åt det hållet att man uppskattade lite mer finstämd underhållning — utsökt sång och musik av solister och en orkester, vid konserter som sällskapet Musici Dolce årligen gav gratis vid lussemarknadstid i ordenshusets möteshall. Det var en gammal tradition som uppstått för att namnlydande musiker i staden skulle kunna fullfölja sin kvartalsplikt. Margareta Cederhyfwel försökte alltid få biljett till den tidiga konserten på Lussedagen, så hon hann ut därifrån lagom till fyrverkerierna.

Vid torget nedanför Högberget hittade hon Betty och Lasse, som började bli frusna efter att ha tittat på paraden och spektaklet. Änkefrun drog raskt iväg barnen till närmaste kaffestuga för att bjuda dem på kaffemjölk, bullar och biskvier. Och prata om allt hon suttit för sig själv och funderat på hela sommaren och hösten medan John Hök varit utomlands med pojken. Hur var det att bo ihop med en skara med sjömän hela året på en båt som seglade på havet och kom till främmande länder? Hur klarade han sig utan att ha någon mamma hos sig, med bara en kokerska som hjälp med sådant som små pojkar behöver en mamma till? Var det inte väldigt ensamt för pappa, att behöva ta hand om en liten gosse på egen hand, när han också hade ett så ansvarsfullt arbete att sköta med båten och lasten? Hon hade mycket att säga.

Lasse hade inga bra svar, måste man förstå, för det som hans mormor frågade om var inget som han själv hade tänkt på som bekymmer. Varken för hans egen del eller för pappans. Och visst kände han till att han hade haft en mamma, och han kom ihåg henne lite vagt, att hon hade tagit hand om dem alla på båten och varit väldigt snäll. Men kokerskan fanns ju också. Och alla andra. Det var ju hans familj, de som fanns ombord på “Stella”.

— Det är bra, mormor, svarade han bara. Vi har det bra.

Men hon fortsatte att prata, om det ena och det andra som föll henne in, precis som hon brukade sitta och vädra sina minnen och funderingar i gemenskapen med de andra änkorna i hovförsamlingen. Nu glömde hon ibland av sig, och pratade om sådant som barnbarnet och hans lilla kusin nog inte borde lyssna på.

— …och det var på den tiden då min äldsta dotter förlorade en späd son i kopporna eller någon annan hemsk åkommma. Ja, ack ja. Och han som dog det var nog Erik, det ena av barnen som föddes det året, för de fick tvillingar den gången. Och tvillingarna var födda samma år som dina föräldrar träffades, Lasseman, på hösten artonhundratjugo. Och nu kom jag att tänka på att jag skulle fråga dig, Betty lilla, att visst har väl du en äldre bror hemma? Varför kom han i så fall inte med på resan? Om jag inte minns alldeles galet från Cecilias brev någon gång, så var det på det viset att Anna Maria väntade barn och var ganska tjock redan när hon först kom dit som nygift, och det blev väl en son av det, som ju föddes där i Mörkemåla. Jag minns bara inte om jag har hört något mera om honom från Cecilia? Hon skriver ju så mycket om alla människor hon känner, men inte alls så mycket som man skulle tänka sig att det finns att berätta om knytingföräldrarna hennes, och om makens syster Bettina som väl studerar ännu? Och mera om makens bror Nicolas och din mamma konstnärinnan och deras barn finns det väl att säga, borde man tycka. Jag är ju så intresserad av människor, så jag vill veta hur de har det och vad som händer hos dem som bor långt härifrån och som jag tänker mycket på om dagarna när jag har det lite ensamt nu för tiden. Så är det.

— Jag har faktiskt en bror, tant, men jag har inte träffat honom ännu, påpekade Beatrix, som inte riktigt hade kunnat följa med i vad tant Margareta hade pratat om de senaste minuterna, eftersom det var sådant liv av skrammel, sörplande och skratt inne på kaffestugan där de satt.

Och nu öppnades porten på vid gavel, än en gång, för att låta in ett lussefölje med skränande gesäller i nattskjortor som tiggde kakor av värdinnan på stället, och tiggde pengar till öl och marknadskorv av gästerna som ersättning för sina upptåg.

— “…för vi ä så hungriga, hungriga, aj, aj, aj!” som de sjöng, om och om igen, med refrängen ur den gamla visan om kungen, drottningen och byxjungfrun.

— Men din bror kanske också blev död i kopporna när han var späd, fortsatte Margareta Cederhyfwel, oberörd av uppståndelsen i lokalen, och hon suckade tungt. Sjukdomar, sjukdomar. I min ålder pratar man om det man vet väntar oss alla. Det går som det går, till slut, och det är inte roligt. Varken för barn eller för gamlingar. Och ibland rycks någon ifrån oss, som din vackra och snälla mor, Lassepojken, i sin gladaste och bästa tid. Men Cecilia, hon blir aldrig liggande sjuk eller råkar ut för minsta snuva, säger hon. Och jag menar att det är nog för att hon har haft alla tänkbara sjukdomar redan när hon var barn och bodde här på Högberget, bara ett stenkast från gränderna vid köpmanskvarteren och hamnen, där allt sjukt från alla håll kommer in och sprider sig kvickt.

— “…för vi ä så hungriga, hungriga, aj, aj, aj!”

Nu var gesällerna framme vid deras bord. Margareta tog upp en slant ur sin dagväska, och lät Lasse lämna över pengen till Luciakärringen själv, som gjorde en hovnigning och flinade upp sig. Aha, tänkte fru Cederhyfwel, där har vi en av våra glada pojkar från Högberget. Någon av makens gamla lärgossar på fönsterverkstaden, om jag inte ser fel. Det var ju en passande sång att sjunga i så fall. De där gossarna som klättrar på fasaderna och tittar in överallt har sett en hel del av vad som försiggår vid hovet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar