torsdag 23 februari 2017

21. Mellan oxeln och linden

21. Mellan oxeln och linden

Han bor nu i lillstugan mellan oxeln och linden, vid fägatan bakom ladugården, och har det rätt så gott. Han har tid att måla i lugn och ro, och inte mycket annat att behöva oroa sig för än att se till att det alltid skall finnas äkta te i porslinsburken, och fin tobak i mahognydosan, för den lyxen har han råd med ännu, trots skatten. Så hade Nico Gyllenmås (som numera är ägare av namnet Nils Mås, och både fri från ordensplikten och utlöst ur handelsgillet) skrivit i juni till sin dotter Beatrix. Vi den tiden hade han alldeles nyligen gett sig av från hustru, barn och handelsrörelse i Barskärsvik och flyttat in som inhysesperson under arrendatorsgården på Måseskog. Farbror Zach och knytfaster Cecilia lät honom deltaga fritt i spisningen för arbetsfolket på säteriet, så han behövde inte bekymra sig för att koka något annat än te själv i stugan, berättade han också för dottern.

— Tänk inte på din fader som en stackare som inte duger något till, Beatrix. Tänk istället att han är där han passar bäst, och att det är en plats som är mycket högre och bättre, och säkrare, än att för ett år eller två lyckas komma sig upp och vara den rikaste handelsmannen i Barskärsvik, men sedan målet uppnåtts vantrivas så mycket att ens hjärta nästan slutar slå av uttråkning, trots det hetsiga arbetet i bodarna. Och man gråter varje kväll och varje morgon av sorg över hur det går till här i världen. Och man är rädd, för man kommer som köpman alltid behöva gå och vara rädd för sådana människor som vill luras i affärer, och vara rädd också för alla andra omkring en som ljuger och inte kan säga som det är. Och man får passa sig och tänka på att se upp för konkurrenterna, som gärna ser att man råkar illa ut och går i konkurs. Och grannar som talar illa om en, och inte hjälper till med viktiga saker som att hundar inte skall stå ute och skälla på gårdarna hela tiden.

Hundar skäller på ingenting, ja, de ljuger med sitt skällande, för att också de har tråkigt där de står i sina kedjor på innergårdarna, och för att de har blivit uppskrämda och sparkade för många gånger. Barskärsvik är en ond plats, en skenvärld, där inget i sig självt är vad det för andra ser ut att vara. Kom ihåg det, Beatrix. Var inte rädd. Ha inte tråkigt. Ljug inte. Hälsning från din pappa Nico, som varken tycker om havet eller Barskärsvik, men som tycker om dig och din mamma, var ni än finns, och all tid, hela tiden, trots att vi är skilda åt. N:M:M:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar