onsdag 22 februari 2017

20. Höken och hans svärmor

20. Höken och hans svärmor

Fjorden, med omgivande höga berg och avsmalnande farled, där de färdades västerut på sista sträckan av Grönälven före Grönsjöns slussförsedda fall vid staden Grönsjöström, var ökänd för sina farliga fallvindar som stjälpt månget fartyg. Denna sena decemberdag var dock vinden ostlig, stadig och öppen, och den var lagom kraftig för att föra skeppet framåt med god fart, utan att man hejdades av motströmmar eller behövde riskera besvärliga vändningar.

***

“Stella” ankrades upp för natten utanför varvsområdet nordost om själva staden, den kväll då de kom fram. Daniel, lotsen, roddes över till ett väntande skepp, som flaggade för avgång. John samlade besättningen till kvällsmat och till genomgång av vars och ens planer för stadsbesöket och vintervilan. Vilka skulle nu genast efter ankomsten till Grönsjöström resa hem till sina familjer? Och vilka var fortfarande inställda på att stanna ombord och göra tjänst som skeppsvakter och timmermän, eller med andra sysslor som man kunde behöva utföra ganska snart under stillaliggandet efter lossning av lasten, och annan översyn senare under vintern och den tidiga våren medan man väntade på en ny säsong? Han ville också gärna höra deras mening om skeppets kondition, och bad att få ta upp sjömännens tid med detta någon gång den följande dagen, när man hade fått klart med hamnen om vilken kajplats som erbjöds, och hunnit förtöja där.

— Sedan får ni ledigt och kan bese huvudstadens märkvärdigheter innan lossningen sker. Hälften av besättningen i taget får sedan vistas iland om de vill under lossningen, men jag kan som ni nog förstår inte lova vilken dag detta arbete börjar, eftersom vi inte har någon skeppsskrivare ombord längre som kan leda arbetet, och inte har korresponderat med tullen eller handelskontoren, förutom i Hamremara, sedan vi kom åter från utlandet. Det är många dokument som måste ordnas, och jag har ingen annan än mig själv att skicka i ärenden till köpmännen och diverse andra personer här i staden, förklarade kapten Hök. Glöm inte att skriva upp er i loggboken varje gång ni går eller kommer.

***

En av dem som Höken behövde skicka bud till snarast om att skeppet kommit åter från långresan var Margareta Cederhyfwel, hans egen svärmor och sonen Lasses mormor. Hon bodde på ett änkehus som hörde till hovförsamlingens domäner, inom borgområdet på Högberget. Maken Cederhyfwel hade nämligen varit kunglig fönsterputsare, och dessutom förste medelmästare i Treälvsorden, och Margareta själv, som av sin födelsefamilj inte hade fått något namn som lydde under ordensplikt, hade före pensioneringen varit fjärde ordningen av kunglig utspisningsvärdinna, och varit belåten med den ställningen. Döttrarna hade presenterats, och fått göra tjänst som hovfröknar i ett par år vardera, innan de på lite underliga vägar hade hamnat i södra delen av landet, som hustrur åt två knytingbesläktade män.

Unga fru Cecilia Cederhyfwel — som inte längre var så purung som när hon blev gift och flyttade iväg från hovet för vidpass sjutton år sedan — satt på herrgården vid Måseskogs bruk i Mörkemåla, som kär hustru till säteribonden och lantmätaren herr Zach M:son Gyllenmås. Hon skrev långa brev till sin mor i Grönsjöström varje vecka, så Margareta var väl underrättad om allting som gällde alla familjerna Gyllenmås.

Men systern Celina Cederhyfwel, den så ljuva och blida flickan, som i kärnan av sitt väsen haft en vilja av rent stål, hon hade vid ett besök i Mörkemåla — eller hur det nu hade gått till, och var någonstans det inträffade, för detta var faktiskt en historia som änkefru Cederhyfwel på Högberget inte hade riktigt klart för sig i alla detaljer, — nå, hur som helst, någonstans, någon gång omkring år artonhundratjugo hade Celina mött sin svåger Zachs svägerska Anna Marias broder, kapten Johannes Stjärnhök i Hamremara. Och sedan kom hon aldrig mera hem igen till Grönsjöström under sin korta levnadstid. Fem år hade de fått tillsammans, Celina och John. Och en son. Lasse.

***

— Får vi gå till mormor, pappa? frågade Lasse, när skeppet hade lagt till nästa förmiddag.

— Jadå, om du kommer ihåg vad du har lärt dig om vägen dit, och om du inte springer så fort att Betty inte hänger med, utan lagom fort så hon hinner förstå vägen hon med, svarade John. Och jag vill tala själv med Betty om dessa regler innan ni går iväg. Ingen lämnar båten utan att skriva upp det i loggboken. Ingen går ensam inne i staden. Händer det något här på båten eller med mig, som gör att ni inte kan komma tillbaka och rapportera att allt är väl, går ni genast till pastorn i domkyrkan och ber om hjälp. Gå inte till någon annan. Inte ens till din mormor, Lasse. Det är viktigt. Stanna inte för länge hos gumman på änkehuset. Det blir flera tillfällen att gå dit under vintern. Men hälsa så mycket från mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar