torsdag 2 februari 2017

2. Beatrix och böckerna

2. Beatrix och böckerna

Det var en eftermiddag i november. Beatrix sträckte sig efter ännu en bok som stod på den översta hyllan, och fick sedan använda båda händerna för att kunna bära med sig hela traven bort till lånedisken. Hon var sju år gammal, och hade gått ensam till barnbiblioteket i lärargården efter sista lektionen. De andra eleverna i första avdelningen hade annat för sig. Beatrix fick tänka igenom noga så hon hade plats i ryggsäcken för allt hon ville bära hem, och tänka över om hon klarade av att gå med hela bördan själv om det skulle behövas. Om inte någon av pigorna hemifrån skulle komma ihåg att Madame Gyllenmås hade sagt till om hämtning på skolgården halv fem? Hennes mamma hade ju blivit för tjock och trött nu för att orka gå ut på sådana långpromenader i staden: ända ner till tullporten och ut till skolhusen i mitten av den engelska parken. Och hem samma väg igen: genom parken, förbi hamnen och tullen, och från tullporten upp förbi sjömansstugor och hantverksgårdar, butiker och magasin.

Man följer på hemvägen genom staden oftast Kungsgatan i många kvarter, tills man kommer till borgmästarens vitputsade hus vid torget. Därefter kryssar man diagonalt över Stora torget genom röran av marknadsstånd och hästkärror, och kommer in på Drottninggatans övre del, om man inte istället fortsätter på samma sida av Kungsgatan fram till rådhushörnan och prostgården, och på slutet tar genvägen över kyrkogården. Sedan är man hemma vid huset med skylten ”Michaël Z:son Gyllenmås & Söner”, där Beatrix och mamma Anna Maria och pigorna bor på ena sidan om farstun på butiksplanet, och biträdet och hans familj på övervåningen. Fast det är farbror Zach och farfar som ensamma äger järnvaru- och kryddboden och hela köpmansgården i Barskärsvik, nu sedan pappa Nico flyttat hem till Måseskogs bruk i Mörkemåla, där farfar och farmor fortfarande bor på den gula herrgården tillsammans med farbror Zach och hans stora familj.

Beatrix och Anna Maria fick några brev under sommaren, men på flera månader — hela hösten, faktiskt — har det inte anlänt någon postförsändelse till Barskärsvik från herr f d kryddkrämaren Nicolas Michaëlsson Mås i Måseskog. Han bor i lillstugan mellan oxeln och linden vid fägatan bakom ladugården, skrev Nico till sin dotter, och skickade med kolorerade teckningar av hur vackert det var på gården i somras före höskörden: en med hans utsikt från fönstret, västerut över gärdena ner mot sjön Måsegöl, en där han ritat hur blommande brandliljor når halvvägs till taket på huset, och en annan bild på några konstigt formade blå skuggor under de gamla träden vid lillstugan. Ibland kommer någon från soldattorpet i byn och hälsar på och dricker te, berättade han.

Nu har skolväskan blivit lika stadig och tung som en rik handelsskeppares kappsäck kan vara, när en sådan skinnportfölj är stoppad med kontraktspapper, sedlar och tulldokument efter en långresa. Kanske kommer Elsa eller Carin, tänker Beatrix, om mamma har kommit ihåg att säga till någon av dem. Annars får jag väl leka tvåbent packåsna och trava hem själv. Det klarar jag. Men det vore roligt om kusin Gull hinner komma från storskolan snart, så jag får sällskap nästan ända hem i alla fall! Hon är rädd för spökena när vi kommit över torget och är nära kyrkan. Då springer hon sista biten från rådhuset. Men jag är inte rädd för kyrkogården. Det är bara en vanlig tomt runt ett vanligt hus. En tomtplätt utan soptunnor och skottkärror, utan klädstreck eller bandhundar, och där man inte odlar tobak och tomater i lådor och hinkar i varje hörn. Kyrkogården är som stranden, med sand och stenar och vackra snäckskal. Och som parken, med stora träd där ekorrar hoppar omkring och koltrastar sjunger och letar efter mask.

Lilla fröken Beatrix. Hennes sju år som enda barnet i familjen skall snart vara över. Fru Anna Maria är nämligen trött och tjock för att hon väntar en baby. Och dessutom har mamman blivit lika tankspridd som pappa Nico har brukat vara när han hållt på med något hemligt i verkstaden på gården, och glömt bort att det stod kunder och väntade i butiken.

I morse hade Madame Gyllenmås i alla fall kommit ihåg att dottern skulle till skolan. Hon hade sagt till jungfrun Elsa att följa fröken Beatrix bort till prostens när kyrkklockan slog kvart efter halv åtta, och att låta flickan gå vidare därifrån tillsammans med sin kusin fröken Gunilla och de andra skolbarnen från gårdarna runt torget. Anna Maria hade också sett till att ordna fram goda smörgåsar och fina äpplen till matsäcken. Men sedan försvann hon ut genom gårdsporten med magen före sig, pustade uppför trappan till vävkammaren i loftboden och glömde världen utanför, så länge ljuset räckte till för att väva på tapeterna som magistraten har beställt till stora salen i rådhuset. Nu på eftermiddagen sitter mamma nog återigen, som så många andra dagar, bekymrad lutad över sitt arbete med räkenskaperna nere på kontoret i huset mot gatan, med oljelampan tänd och en sprakande brasa i kaminen, tänkte Beatrix.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar