tisdag 21 februari 2017

19. Inför magistraten

19. Inför magistraten

— Madame Stjärnhök, fru Gyllenmås! ropade sekreteraren.

— Ja! svarade Anna Maria, och reste sig upp.

— Var snäll och kom fram, och svara inför magistraten i det ärende som ni har blivit hitkallad för. Barnet kan stanna hos jungfrun, påpekade han.

Hon lämnade över Lammi till pigan Carin och gick sedan fram och ställde sig framför bordet där stadens styrelse, borgmästaren och de åtta rådmännen, satt på rad. Den röda tegelväggen bakom dem sträckte sig, fönsterlös och ful som en brandgavel, hela vägen från det grova skiffergolvet i rådssalen till den svarttjärade taknocken i gallerivåningen ovanför. De sittande männen, hopsjunkna utmed ett solblekt gammalt sammanträdesbord, var inte heller alltför vackra att vila blicken på. De syntes små i en jämförelse med salens storlek och takhöjd. Garndockor och lump, tänkte hon. Eller kanske skruttiga små halmgubbar, nertryckta i små dockmöbler som man ställt på golvet i en farstu. Fuktig halm, svept i skrynkligt svartkläde. Usch. Hon vände bort huvudet från dem, och såg mot fönstren på långväggen istället. Det regnade fortfarande. Och det luktade tobak, dammigt tegel och surt öl. Salens publikbänkar var glest besatta, eftersom förmiddagsdragningarna av inneliggande ärenden sällan brukade locka fler än dem som berördes av saken, och väldigt få människor i staden hade tid och intresse av att sitta i rådhuset och lyssna en vanlig tisdagmorgon. Den andra halva rådsdagen i veckan, torsdagens kvällsmöte, bjöd oftare på frågor som alla borgare i Barskärsvik kunde ha intressen och uppfattningar i. Men allt som sades och beslutades var offentligt, om det inte fanns laga skäl att stänga rådhusporten för allmänheten, såsom i ärenden om rikets säkerhet.

— Här har vi en officiell skrivelse från den nittonde november detta år, som inkommit till magistraten i Barskärsvik ifrån landshövdingen i Värebro, med två bilagda skrivelser, den ena ifrån biskopen i Värebro stift och daterad den sjuttonde, och den andra ifrån er äkta make, Nicolas Michaëlsson Mås i Mörkemåla, och daterad Måseskog den femtonde november i år. Känner ni till innehållet i dessa skrivelser? frågade borgmästar Bergman henne, och vände bunten med brev så att Anna Maria, om hon nu ville bry sig och titta åt hans håll, kunde se Värebrosigillet och landshövdingens egen stämpel på det översta dokumentet.

— Nej, jag har tyvärr inte haft tillfälle att läsa dessa skrivelser, svarade hon.

— Jaha, min bästa fru Gyllenmås, då får jag be rådman Ekman att vänligen läsa upp det hela för er med sin välklingande stämma, innan vi går vidare med våra frågor, sade Bergman, och lämpade över bunten till mannen två stolar till höger om ordförandeplatsen. Handelsmannen Georg Ekman, som var stadens bäste talare och även ägde en god sångröst, tog med synbar stolthet emot hedersuppdraget och brevbunten från borgmästaren. Han reste sig från stolen för att få bättre med luft i lungorna, och började mässa.

— Från landshövdingeämbetet i Värebro län, till vällovliga magistraten i Barskärsviks stapelstad i Värebro län. Det har kommit till vår kännedom, att förre kryddkrämaren i Barskärsvik, herr Nicolas Mås, adress “stugan mellan oxeln och linden”, vid ladugården som hör till arrendatorsgården å Måseskogs bruk i Mörkemåla, har för avsikt att till vällovliga magistraten i Barskärsvik översända bifogade skrivelse, med innehåll som vi har tagit del av, såväl genom muntlig redogörelse som genom att dess författare för oss uppvisat nämnda och bifogade undertecknade dokument. Personen ifråga, som i våra register även går under namnet Herr Nils Michaëlsson Gyllenmås av Måseskog, och som fram till och med maj månad innevarande år varit borgare i Barskärsvik och delägare i firma Handelshuset Michaël Zachrisson Gyllenmås & söner, förutom att han från födseln efter sitt familjenamn lyder under allmän svensk ordensplikt, och som äldste son haft rätt att sig nämna vara herre till Måseskogs bruk och säteri, företog en resa från sitt hem i Mörkemåla socken till Värebro stad den sjuttonde november, för att besöka landshövdingens kansli och begära ämbetets bistånd i ett ärende som på grund av sin karaktär och omständigheterna kring det hela torde kunna komma att behöva uppmärksammas och behandlas inom både vällovliga magistraten och rådsrätten i Barskärsvik, och beredas dels av det merkantila stadsborgerskapets burskapsfögderi, och dels av stadens polisväsendes ordnings- och rannsakningsfögderi. Att personen ifråga, enligt vad till oss framkommit och eljest finnes i registren angående hans tidigare vandel och handel, har ett ärligt uppsåt, och enligt landshövdingeämbetets bedömning är vid sitt fulla förstånds bruk, intygar vi härmed. Värebro den nittonde november år adertonhundratjugoåtta. Carl Gottschalk Petri, landshövding.

— Tack. Fortsätt med att läsa upp biskopens skrivelse, uppmanade Bergman.

— Från biskopsämbetet i Värebro stift, till vällovliga magistraten i Barskärsvik i Värebro län, började Ekman läsa. Anna Maria stod fortfarande stilla och bortvänd, men hon lyssnade. Rådmannen med den vackra stämman gav sig hän i gestaltningen av tonfallen i vördige biskopens brev, och hans röst darrade märkbart.

— Ehuru under tystnadsplikt förhindrad att yppa vad som i konfidentiell kontakt med vederbörande framkommit, angående densammes ärende till vällovliga magistraten i Barskärsvik, ger de enligt min mening fullständigt vedervärdiga omständigheterna, samt min plikt som beskyddare av omyndiga menlösas rättigheter till eget liv, obehindrad salighet och bästa hälsa, ändock utrymme för tolkningen att jag bör med detta brev, tecknat och försett med mitt namn och sigill samt utfärdat under omfattningen av mitt ämbetes ansvar och värdighet, understryka den synnerliga angelägenhet det aktuella ärendet äger, till att skyndsammast beredas och beslutas av vällovliga magistraten i Barskärsvik. Värebro den sjuttonde november år adertonhundratjugoåtta. Jean Eduard von Örnkoll, biskop och professor i Värebro, samt riddare av Krumhornsorden.

— Tack, herr Ekman, sade borgmästaren, och föreföll därvid något affekterad av känslor inför ärendets pågående offentliggörande, vilket enligt jungfru Carin, som försökte följa med i det som skedde därframme i salen, också syntes på hans ansiktes färgskiftning. Han blev röd och svettig, frun, berättade hon efteråt.

— Nästa brev, herr rådman. Läs upp skrivelsen från herr Gyllenmås, tack, sade Bergman svagt och på en inandning, lutade sig bakåt och blundade.

— Till magistraten i Barskärsvik. Härmed upplyses stadens borgerskap om det skamliga förhållande som min hustru Anna Maria inlåtit sig i, för att dra till sig stadens pengar för konstutsmyckningar av allmänna byggnader och andra stadens inrättningar. Nämligen, det att listigt ha lagt upp sig, brett och villigt, till gratis kroppsligt begagnande av herr borgmästaren, för att i utbyte mot löften om utsmyckningskontrakt med magistraten ge Bergman fördelen att kunna undvika pinsamma och dyrbara förhandlingar om fysisk njutning hos stadens yrkesmässigt tillgängliga personer, under hans fru Bergmans fromma avhållsamhetsperiod förgångna fastetid. Härav har uppkommit den ledsamma och oönskade konsekvensen, att min äkta hustru nu bär en oäkting i sitt liv, och, om Gud så vill, lagom till jul kommer att föda fram denna oäktingen, frisk och kry, som en vacker gåva åt sig själv och till staden där den skamliga gärningen ägde rum, men mig enbart till sorg, förargelse och skam. Detta brott mot gudsbuden, landsmoralen, äktenskapet och familjens helgd, har hon begått helt i eget intresse och för egen vinning, och därvid sakligt och formellt också brutit mot såväl gillesstadgar och ordensplikt, som den akademiska eden. Härmed meddelas även, till upplysning av magistraten, att jag erbjuder mig vittna inför stadens borgerskap om de andra grova förbrytelser, dem min äkta hustru, den i Barskärsviks stad bosatta fru Gyllenmås av Måseskog, som är född under namnet Anna Maria Stjärnhök och är från Hamremara stad i Storbygdelands län, begick då vi var bosatta i Mörkemåla socken under första året efter vårt äktenskaps ingående i december månad år adertonhundranitton, men som hitintills inte har varit föremål för laga rannsakning och edligt vittnesmål. Måseskog den femtonde november år adertonhundratjugoåtta. Nicolas M:son Mås, en bedrövad make och långvarigt sörjande fader, före detta kryddkrämare, numera natur- och ladugårdsmålare.

— Tack, herr Ekman, sade borgmästaren, öppnade ögonen och fann att fru konstväverskan Gyllenmås äntligen hade slutat stirra ut genom fönstren mot torget. Hon såg rakt på honom, och väntade på att bli tilltalad. Bergman samlade sig till ett försök att låta förtroendeingivande och tryggt saklig, trots den oerhörda anklagelsen i Måseskogsmannens brev, som om den varit sann skulle gjort borgmästaren själv både jävig och brottslig.

— Kära fru Gyllenmås, började han. Ni har nu fått uppläst inför er innehållet i de skrivelser som inkommit till magistraten ifrån och genom förmedling av landshövdingeämbetet i Värebro. Kan ni hjälpa oss att sätta oss in i detta ärende ytterligare, genom att komma med några vidare upplysningar, och genom att svara på våra frågor?

—Nej, sade hon. Ni spiller min tid, som jag behöver till bättre sysslor än att stå här och lyssna på lögner. Jag har ett barn att amma, en handelsrörelse att förestå, och en vävnad att slutföra. Adjö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar