lördag 18 februari 2017

17. Segling

17. Segling

“Stella” seglade ut ur hamnen i Hamremara på den för avfärd bestämda morgonen. Omlastningen var klar och besättningen hade återvänt från sin ledighet. De två barnen hade också packat sina resesäckar och kommit ombord igen, efter veckan då de bott som gäster i Hökgården hos Laurent, Maria och Nixi. Kapten Hök hade skaffat ett extra pass till Beatrix genom att hjälpa den halvblinde pastor Munther i Hamremara stadsförsamling “läsa” förre kyrkoherdens sju-åtta år gamla anteckning i församlingsboken som att “föräldralösa pupillen Betty Maria Hök, född i Hamremara landsförsamling, vistas i handelsmannen Laurent Stjärnhöks hem”, och få ett prästbetyg utskrivet med innehållet att flickan Betty Maria Hök i kofferdikaptenen Johannes Höks sällskap reser från Hamremara stad till Grönsjöström för att där vistas och om möjligt få gå i skola.

Anna Maria kunde inte ha några invändningar mot att Beatrix reste vidare, längre bort från hemmet i Barskärsvik, som situationen nu var efter baby Laurents födelse. Brodern hade redan vid sitt besök i köpmansgården hos henne förklarat att det vore farligt att låta yngsta dottern stanna på en ort där den förvirrade fadern lätt skulle kunna söka upp dem. Hamremara och deras eget föräldrahem var i det fallet inte mycket bättre än Barskärsvik. Två dagsresor österut på landsvägen, eller en dagsresa söderut från Mörkemåla socken och Måseskogs bruk var inte tillräckligt långt, även om man bortsåg från allt Nico kunde ställa till med genom att skriva brev till olika personer med syftet att skada Anna Marias anseende och liv. Hur skulle nu en ammande konstväverska, med ansvar för både järnmanufaktur- och kryddbodarnas bokföring, kunna se till att sjuåringen hölls tryggt ovetande om ett sådant hot, och se till att flickan ändå förstod tillräckligt för att veta att försvara sig om pappan eller någon han skickade dit försökte lura iväg henne?

Så nu var de på väg ut på havet igen. Det var kallt i vattnet och kallt i luften och därför stor risk för nedisning även om havet nog inte skulle frysa till än på några veckor. Svårt blev det för sjömännen på däck i sådant kallt väder, men i akterhytten dit värmen från kökets murade vedspis nådde var det ganska trevligt.

***

Två dagar senare kom de fram till Simpvik på andra sidan det breda sundet mellan Storbygden och Tre Älvars län.

— Adjö, kära kapten Hök, och adjö med er barn. Hoppas vi ses igen till våren, allihop! ropade kokerskan och hennes man andre styrman, när de klivit ned i lillbåten för att ros i land och komma hem till sin egen lilla gård och sin familj efter långresan med “Stella”.

— Adjö, och tack för gott arbete och gott sällskap! Vi ses till våren! svarade John.

— Vi ses till våren, ropade Lasse. Tack för allt gott käk, och tack för bussigt sällskap!

— Tack för kakorna! Jag kommer att dela med mig rätt och riktigt till alla! ropade Beatrix, som hade fått ansvaret för en stor burk med kokerskans avskedspresent till besättningen.

***

Ytterligare tre dagar senare, efter ännu en vändning ut till havs för att förkorta vägen som annars gick i en krok genom skärgård där vindarna inte var pålitliga och isläggning kunde hota, var skeppet så långt norrut att man från långt håll kunde se in i Södre Älvs mynning där strömfåran var öppen men resten av vattenområdet kring småskären i estuariet var vitt av frostig, ny is. De seglade vidare förbi kusten och sedan in mot Grönälven och Grönsjöström.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar