lördag 4 februari 2017

13. Bengt Sjögrens myteri - och lite om Måse-Nissen

13. Bengt Sjögrens myteri - och lite om Måse-Nissen

— Nå, Johannes, min son. Du har förstås mer att berätta, kan jag tro, än vad som passade sig att roa barnen och grannarna med? började Laurent.

— Hm, ja. Det finns en del saker och omständigheter som bara angår en närmare krets, svarade John. Han tittade allvarligt på föräldrarna, som satt bredvid varandra, rakryggade, i den gamla väggfasta soffan med blå- och vitrandiga bolster.

— Vi bekymrar oss för Anna Maria, och fick inte veta särskilt mycket från lilla Betty. Före kvällsmaten skuttade hon omkring tillsammans med din Lasseman och vår fostertös Nixi, och senare blev hon trött och satte sig ensam vid fönstret i trappen och var tillfreds med att läsa i en bok, innan du kom hit och allt ståhej började, sade Maria.

— Hur kom det sig att ni gick in till Barskärsvik? Hade ni fått last dit? frågade Laurent.

— Nej, inte direkt på det viset, svarade John. Inte last, och inte passagerare heller, men jag hade fått oroande nyheter om Barskärsvik och om min svågers affärer, fortsatte han. Det var i ett nummer av “Allehanda & Tre-älvs-nytt”, från i juni någon gång, som jag råkade få fatt i och läsa nu alldeles nyligen på hemvägen, när jag för en tio dagar sedan besökte sjömanshuset i Skandiborg.

***

Att ha en man som Bengt Sjögren med sig i besättningen på en långresa hade sina fördelar. Han var både språkkunnig och förstod sig på siffror och affärer, samt hade en snygg handstil och kunde anförtros hanteringen av skeppets kassaskrin, lönelistor, tullhandlingar och korrespondens. Men hans titel ombord var varken köpmansbiträde, skeppssekreterare eller transportintendent, utan han hade mönstrat som enkel matros, trots sin ålder och bakgrund. Det krävdes därför en del anpassningar till verkligheten ombord för att han skulle trivas och fungera väl ihop med resten av sjömännen. Bengt tyckte om att gå runt och sköta olika sysslor på däck och i lastrummen tillsammans med de andra, åtminstone när vädret var vackert, men han orkade inte riktigt lika mycket som de yngre och starkare männen. Eftersom kapten Hök inte ville pressa sitt folk till ohälsa och vantrivsel, utan använda var och en till bästa tjänst i förhållande till personens egenskaper, hade Sjögren alltid lov att gå undan och vila sig lite i kojen i byssan, som en sjukling, när det kändes för tungt. Det kändes ofta tungt, verkade det som. Och det var förstås varmare i närheten av köksspisen än ute i blåsten och blötan på däck. Men när “Stella” låg i främmande hamnar, fick man se på teater av annat slag! Då klädde den trötta matrosen upp sig i kontorskostym, vit skjorta, sidenhalsduk, silkestrumpor och fina skor, tryckte en elegant hatt på huvudet och studsade med spänstiga steg iväg åt samma håll som Höken själv, för att umgås med folk av bättre sort än smutsiga sjömän och simpla styrmän från små svenska kuststäder.

Den lyckade affären med marmorblocken, där alla ombord, från kokerskan till kaptenen, hade beundrat Sjögrens skicklighet i att genom sin världsvana uppenbarelse och latinska svada få thalierna att acceptera ett tämligen lågt köpepris, hade nog tyvärr gett honom en idé om sin egen höga betydelse som sedermera fick honom att göra sig ganska omöjlig ombord på hemresan.

— Vad gjorde du åt det? frågade Laurent.

— Efter Bengts katastrofala uppträdande vid vårt kanske lite för uppsluppet gemytliga besök hos de däniska vännerna i Köpinghamnen, fick vi surra honom i kojen ett par dagar, fast han svor och spottade, grät och kissade på sig av förargelse över att man behandlade kejsaren av Jerusalem så illa, så illa, förklarade John. Och det var därför bäst att lämpa av honom så fort det gick efter det, vilket råkade bli på hospitalet i Skandiborg, och så hoppas på bot och bättring.

— Men, aj, vad tråkigt för er. Och för arme Bengt och hans familj därhemma, menade Maria.

— Ja, det år tråkigt, sade John. Men jag såg till att tala med stadsfysikus och pharmacisten i Skandiborg först, och bad om deras uppfattning om fallet. De rekommenderade metoden med några veckors lugn och ro på landbacken, något milt sömnmedel och så småningom promenader och samtal med kloka och bildade människor.

— Blev Sjögren lämnad ensam helt utan vänner eller anhöriga? Och vem betalar för hans vård? undrade Laurent.

— Det ordnade jag genom att själv betala fysikus och apotekare, och sedan sätta in resten av Bengts lön till förvaltning på sjömanshuset. Hustrun kommer nog att fara och hälsa på honom ganska snart, om jag känner henne rätt. Det har gått brev till familjen, så de vet var han finns, sade John.

— Ja, då så. Du gjorde nog alldeles rätt, sade fadern.

***

— Och Barskärsvik? Anna Maria. Betty. Nicolas. Hur mycket känner du till? påminde modern.

— Som sagt, jag läste i “Allehanda” om min svåger Måse-Nissens utträde ur handelshuset i Barskärsvik. Alltså att hans far och bror köpte ut honom i maj månad. Det räckte för att jag skulle gissa att inte bara handelsboden utan även min syster och systerdotter hade blivit övergivna av herr kryddkrämaren.

— Ja, han slängde ner sin hund och sina verktyg i schäsen, spände för hästen och slamrade iväg hem till Måseskog. Det var knappt han måga-Nissen iddes säga adjö till dottern först, konstaterade Laurent.

— Anna Maria har skrivit till oss varje vecka, sade Maria. Och så var hon och Betty här en hel månad i somras, men då verkade allt vara rätt bra med dem, trots allt. Det har nog varit tyngre nu under hösten, tror jag. Och med barnet som är på väg.

— Bra. Ja. Jo. Och jag hann tala med henne i flera timmar häromdagen, och har väl fått höra ungefär samma saker som ni nog redan vet om, sade John.

— Har du något brev med dig från henne? frågade Maria. Har det hänt något mera?

Ja, svarade John. Jag har ett litet brev till er. Men jag kan berätta också. Det som hände den dagen då jag kom dit. Ni vet ju inte det. Hon fick brev från sin svåger i Måseskog, som var rädd för att Nico skulle göra något riktigt dumt. Nå, ni vet ju hur han har grubblat över sina barn, eller hur? Ja. Ni vet ju. Men nu var det risk för att han kommer att vilja skada Anna Maria ännu mer än så, med sitt prat och sina fantasier. Och därför är Betty här hos er nu. Vi måste så bestämma hur vi kan hjälpa Anna Maria när hon har fött. Hon kunde inte resa från Barskärsvik ännu. Men om något mera hänt, lär det väl komma ett brev med nästa postbåt därifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar