torsdag 2 februari 2017

10. Kurs mot Hamremara


10. Kurs mot Hamremara

“Stella” var ett ganska stort och ståtligt tremastat fluyt-skepp, men gammalt och slitet av många år av segling, och efter många år med tung last av järn, timmer och sten, som förutom alla mer lätthanterliga tunnor med salt eller tjära, eller lårarna med porslin och finare saker, hade langats ner i och upp ur lastrummet. Nu var det en gång eleganta ekskrovet svartmålat med en matt tjärblandning, fast skulpturerna i hörnen på aktern hade fått behålla sina gladare kulörer, liksom den gyllene stjärnan och höken som var utsnidade strax under fästet för lanternan i toppen av den päronformade aktern.

De hade varit på väg med “Stella” från sista hamnen längst bort i Thalien sedan i slutet av sommaren det här året, berättade morbror John och kusin Lasse för Beatrix. Själva seglatserna mellan hamnarna hade inte tagit så många veckor totalt sett, men varje stopp för att byta en del av lasten mot något nytt att transportera tog ofta nog över en vecka, eller i värsta fall bortåt en månad. Det hände att affärerna inte gick i lås som i förväg hade varit planerat, och dessutom kunde ju vindarna vara ogynnsamma för att ge sig ut igen på havet och fortsätta resan.

Den långa resan fram och tillbaka till Thalien, med stopp för omlastning i pommerska, däniska, wallonska och iberiska hamnar, var förstås orsaken till att kapten John Hök på sju månader varken direkt eller per brev hade haft någon som helst kontakt med sin syster i Barskärsvik eller föräldrarna i Hamremara. Men — som han hade förklarat för fröken Emerentia och Beatrix när han kom till skolan den föregående eftermiddagen — den huvudsakliga anledningen till att han inte hade haft möjlighet att hälsa på i köpmansgården i Barskärsvik på flera år var att “Stella” och Hökens andra fartyg inte brukade anlöpa den hamnen så ofta. Huset Stjärnhök föredrog att handla med sådant som kunde köpas och säljas i hemmahamnen i Hamremara och hamnarna längre norrut, eller i utlandet.

En resa i november mellan Barskärsvik och Hamremara, med hyfsade vindar och måttlig sjögång, kunde klaras av på tre korta dagar och två långa nätter. Beatrix hann faktiskt inte läsa ut alla sina låneböcker på den tiden. De timmar då dagsljuset föll in i salongen genom de små fönstren på aktern, och ner i byssan genom takluckan över mittgången, räckte inte till för allt som var värt att syssla med och titta på ombord. Resten av tiden var det ganska mörkt där hon vistades. Man fick inte använda bärbara lyktor hur som helst och var som helst på båten. De fastskruvade oljelyktorna hängde där de verkligen gjorde nytta, och det var inte på ställen där en liten passagerare kunde sitta och läsa i en bok. På nätterna sov hon i den ena av de fasta kojerna på styrbords sida om byssan. Kokerskan och andre styrman hade den andra kojen, men den som Beatrix fick överta hade en av de äldre matroserna haft tidigare under resan. Denne hade dock mönstrat av i första svenska hamn — där man hade fått gå in utan att det varit planerat — och det var allt kapten Hök ville säga om saken, fast han påpekade vänligt att kojen hade städats noggrant och var bäddad med rena, nya linnelakan från Barskärsvik.

— Det gjorde vi medan du fortfarande var i skolan igår, sade han. Efter att jag kom iland igår morse för att tala med din mamma om vad som hade hänt och skett nyligen och sedan i våras hos er, skickade jag Lasse och kokerskan tillbaka till båten för att snygga till här. Eftersom det nog var bäst att du fick följa med oss, om det kunde ordnas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar