torsdag 2 februari 2017

1. Missvisning

1. Missvisning

Barskärsvik är i våra dagar en vackert belägen och snyggt bebyggd småstad med omfattande handel, småindustri och hantverk, välorganiserat styre och alla vanliga samhällsfunktioner, hälsosam sjukvård och goda skolor, parker med frisk grönska på sommaren och upplysta halkbekämpade gångstigar på vintern, samt ett för besöksnäringen väsentligt, riksintressant, i stort sett välbevarat eller hantverksmässigt och arkitektoniskt korrekt restaurerat innerstadskvarter med köpmansgårdar från, som yngst, två sekler tillbaka. Omedelbart utanför tätorten finns rikliga tillfällen till friluftsliv och salta bad, och den naturintresserade har stora möjligheter att på utmärkta vandringsleder snabbt ta sig ut till häckningslokaler för bevingade rariteter på de branta klipporna vid kusten, och till artrika lövskogar i dalgångarna.

Området kring ön Barskär utanför hamnstaden Barskärsvik i Värends län kännetecknas av mycket oförutsägbara jordmagnetiska störningar. Dessa störningar är förstås ändå möjliga att studera vetenskapligt, så fenomenet har över flera århundraden observerats ingående och noga med de bästa mätinstrument, både genom dynamiska mätningar till sjöss och från en fast punkt i en stabil mätstation på land. Tills man vet något annat om orsak och verkan har mätresultaten tolkats som att här existerar en stor, snabbt fluktuerande oregelbunden missvisning, som beror på något okänt men helt naturligt fenomen.

Jordmagnetiska fluktuationer av den här förekommande typen kan enligt vetenskapliga rön och rimliga slutsatser från andra geografiska platser med liknande förhållanden sällan inlemmas i någon teoretisk modell som kan ge underlag för beräkningar om hur de kommer att utvecklas dag för dag, eller timme för timme. Med långsamma fluktuationer har detta snabba fenomen ingenting alls att göra. Som alla vet går det alldeles utmärkt att göra korrekta prognoser över långa tidsperioder om den normala typen av störningar som påverkar magnetkompasser.

Så länge sjöfarande har känt till den goda djuphamnen på fastlandet som i våra dagar är en livlig liten hamnstad, och seglare från öppna havet med hjälp av kompass letat sig in mot ankringsplatsen på redden innanför den ensamma klippön som döljer inloppet, har man förstått att det finns någonting där som ger missvisning på kompassens utslag. Ofta kommer också den förvirrande tjockan in från havet, snabbt, som en utbländning av en dramatisk filmscen. Och därpå vindkantring eller stiltje.

Det har sålunda hänt att man från skepp på redden mellan Barskär och Barskärsvik har observerat hur solen har gått upp i väster. Från att ha varit skön, varm och gyllene på morgonen, har hon därefter stigit för högt i den kyliga luften och tappat sin glans i nordväst och nordost, tonat bort i öster genom en citrongul blekhet i grådis och regnmoln, för att sedan visa sig en kort stund i sydost efter regnet, innan hon slutligen sjunkit ner med ett jordgubbsrött leende till sömn och vila i dimbankarna i söder samma kväll. Och nästa dag stigit upp i öster, till allas förvåning. Vem väntar sig det normala, när avvikelsen är norm?

***

Mitt uppe i en sådan scenväxling, eller cliffhanger mellan pilotavsnittet och den tänkta seriestarten, inser en rookie i sammanhanget att nu sitter man faktiskt i sjön på riktigt! Ankra. Omedelbart. Bums! Vi avvaktar tills det blir bättre sikt och rätt vind för att segla in till staden. Och så väntar man. Observerar det som går att observera. Försöker tolka vad det betyder i förhållande till kartan och verkligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar