måndag 6 november 2017

25. Serafias lediga lördagseftermiddag och barnens första besök hos Förste Pastorn (december 1828)

25. Serafias lediga lördagseftermiddag, och barnens första besök hos Förste Pastorn (december 1828) 

Som planerat vid deras oväntade möte i den sena kvällen i Grönsjöströms gränder, blev det redan efter middagen dagen därpå tid för Serafia Arvidsdotter att få språka mera med Johannes Stjärnhök, barndomsvännen från Hamremara som numera var den vittbefarne kapten John Larsson Hök på flöjtskeppet “Stella”.  Under tiden som Johannes och Serafia satt på Det Fria Sjöfolkets Läsesalong, åt ost, bröd och honung, drack te och försökte hinna med att diskutera allt som behövde ventileras och rekapituleras, kom de båda barnen tillbaka till “Stella” efter ett eget ganska långt lördagsbesök i stadens bodar och lekparker. Högst oroande för dem blev det då att både kapten Hök och skeppsvakten var borta utan förklarande besked i loggboken i kajutan eller på annonstavlan under bogsprötet. På tavlan stod bara som förut:

 “Överblivet gods efter Lussemarknaden realiseras i Fria Sjö:s Magasin. Halva förtjänsten kommer att skänkas till Kjol-kassan & Änke-kistan. Frågor hänvisas till skeppsvakten på Stella, arbetsdagar 10-16.”

 Men på baksidan av skylten i fören fanns det ett nytillskott. Där hade skeppsvakten — gissade Lasse — klottrat sitt bomärke och ett par siffror och ett annat märke, som kapten Hök troligen skulle förstå vad det betydde. Men barnen kunde inte veta hur länge de skulle få vänta innan någon kom ombord igen. Och nu var det alldeles mörkt både på kajen och ombord på skeppet. Det brukade det inte vara. Betty föreslog därför att de skulle gå till Förste Pastorn i Dômen, precis som morbror John hade bestämt att de måste göra genast om något ovanligt hände här under vintervistelsen i Grönsjöström. Lasse ritade först en hälsning till sin far bredvid besättningsmannens kryptiska meddelande till kaptenen. Han skrev B och L på var sida om ordet “Är”, med en extra prick över vokalen, och sedan ett stort H ritat rakt under bokstaven Ä.

 — Varför skriver du “bärl”? frågade Beatrix.
— Ser du inte att det är ett H under? Allt tillsammans betyder “Betty och Lasse är här!” och menas att vi kommer att vara i domkyrkan tills pappa hämtar oss, svarade Lasse.
— Hur vet han att vi är där? undrade hon.
— Jag har ju ritat en kyrka med tre ägg på toppen! Det betyder domkyrkan, eftersom kyrktornet kallas Tre Tuppars Torn, och det borde du känna till även fast du bara går i småskoleklassen i domkyrkoförsamlingen, sade Lasse.
— Nä, jag har hört din mormor säga att kyrktornet heter Hönsapinnen, invände Betty.

 Det var inte långt alls att gå till domkyrkan, och vägen hittade de förstås utan vidare, eftersom deras skola, dit de gick fyra dagar i veckan, låg alldeles intill. Betty sade rakt på sak till pastorn, när de hade kommit in genom porten, letat upp en kyrkväktare, blivit visade upp till kyrkherrens studerkammare i tornet och lämnats ensamma med den de sökte:

 — Mitt betyg och pass från Hamremara är falskt, men jag kan om herr pastorn vill veta det visa papper på vem jag är och vad det står i Barskärsviksboken om mitt riktiga namn och min familj.
 — Jaså, minsann, sade Grönsjöströmsherden, innan Beatrix fortsatte:
 — Jag är inte född på skeppet och inte i främmande land heller. Jag är en vanlig svensk korsant från Barskärsvik, och jag blev kryssfästad och frälsedränkt som nyfödd i hemmakyrkan. Där blev jag inför prästen vittnad som Beatrix Gyllenmås, på ed inför tavlan med allfader Ord, människosonen Gesju och den heliga Tungan, av min födelsefar Nico Gyllenmås och hans husfolk och vänner. Mamma är född till namnet Stjärnhök från Hamremara, så morbror John har inte ljugit för herr Munter som skrev passet.
 — Men det var inte hela sanningen att jag är Betty Hök från Hamremara. Det är bara ett extranamn att ha som hjälp och skydd. Det kunde nämligen hända att pappa skulle försökt hindra resan och det kan ännu hända att han försöker kalla mig inför ordensrätten här i Grönsjöström för att göra det besvärligare för mamma, påpekade Beatrix.
 — Jag förstår, tror jag, sade pastorn. Och jag kan möjligen vara behjälplig med att förmedla väsentlig kommunikation utan namnavslöjanden, så att en prekär situation med ord mot ord, och plikt mot plikt kan förhindras. Men nu gäller det alltså att låta er vänta här i helgedomen tills någon tjänsteperson kan skickas ut i staden för att ta reda på var skeppare Hök befinner sig.
 — Jag är bara den jag är, sade Lasse. Och jag är född på skeppet, och blev dopfrälsad och vittnad i en liten kyrka på däniska sundskusten. Vi hör till det fria sjöfolket, min far och jag, och behöver inte svara inför vare sig gillen eller ordenshus. Det är allt jag behöver säga.
 — Jo, men du går väl i skolan här hos oss, och då har jag ett och annat att bestämma om, angående ditt väl och ve medan du hör till lärjungarna, sade pastorn.

 Då knackade det på dörren, och Lasse slapp försöka finna de rätta orden för sin sanna inställning till det där med skolgången, där svårigheten låg i att blanda uppriktigheten med en dos lagom vördnad för den lärde och ansvarstyngde överste skolföreståndaren. Hans far och en främmande dam i duvblå hätta och enkel blå mantel stod därute i trapphuset och väntade på barnen.

söndag 26 februari 2017

24. Damen i gränden

24. Damen i gränden

Kapten Hök hade en afton strax före jultid varit bjuden på middag hos en skepparfamilj ute i trädgårdsstaden på andra sidan om norra stadsporten. När han var på hemväg igen, tämligen sent om kvällen, och på väg genom stadens gator i riktning mot Köpmanskajen i sydost, råkade han i en mörk gränd ner mot vattnet skrämma upp en något yngre dam i duvblå hätta och enkel blå mantel, som i ljuset av den ensamma gaslykta som hängde på hörnan kunde ses flaxa ut i gränden från porten till första huset på höger hand. Där innanför i huset fanns det, gissade John, någon trött tjänsteperson som puttade igen porten efter henne, låste den, säkrade och reglade för natten, och sedan inte alls bekymrade sig över riskerna med att skicka ut en ensam dam att promenera iväg i dåligt upplysta gränder. Det var i huset där det på den gavel som vette mot torget fanns en brödbod i bottenvåningen — ett högt gammalt köpmanshus av det bättre slaget, från mitten av förra seklet, som John dock inte mindes vilken familj det numera ägdes av, efter förrförra årets många sorgliga skeppsbrott och konkurser, som drabbat de flesta köpmansfamiljer här i staden på ett eller annat sätt.

Damen ifråga skyndade snabbt iväg neråt gränden och tycktes ha en port i något av husen på den vänstra sidan som det mål hon — efter vad man kunde ana av hennes brådska — hoppades kunna nå utan att bli antastad och kvarhållen i mörkret därute på gatan.

— Vad har man gjort mot er, Madame, som gör er så rädd vid mötet med en fridsam medmänniska? hojtade han vänligt, fast han förstod att exakt så, samma ord, med ett skenbart vänligt eller ett uppenbart fulare syfte, kunde också de ropa, sådana typer som nog brukade skrämma henne. Så dumt av honom.

Den för henne ännu okände figurens särpräglade sätt att tala, uppfattades dock av damens goda öron och nådde hennes inte oävna förstånd. Därvid väcktes en karskare medvetenhet om var hon själv kom ifrån, och om vad som en gång kunde ha varit möjligt för henne. Det som kanske ännu var möjligt, trots denna eländiga tillvaro i rollen som en halvt anonym tjänsteperson, som tvingades ränna mellan barnvakts- och guvernantsysslor i flera olika förnäma hus i staden. En ständig rörelse utan egentligt mål, där hon, i de främmande hemmen eller ute på gatorna, alltid behövde manövrera kvickt, men liksom osynligt, diplomatiskt och återhållsamt, vare sig hon blev bjuden spisning vid middagsbord där hon måste konversera trögtänkt ämbetsfolk, fick äran att servera kaffe och kakor och hålla god min hos ondsinta kärringar med fina efternamn men inget vett, eller var tvungen att stramt låtsas inte förstå och absolut inte snäsa eller verka rädd, för att inte väcka mera intresse och jaktinstinkt, då hon inte fick vara ifred utan påtvingat sällskap på sina fria timmar om lördagarna, och i både läsesalonger och sybehörsbasarer kunde bli uppsökt och besvärad av slemmiga penningkarlar och dryga hantverksgesäller med, ja, de vanliga idéerna om kvinnspersoner. Och för övrigt, att försöka stå ut med tidiga mornar, långa dagar och sena kvällar, då arbetet med att instruera och övervaka griniga herrskapsbarn skickade henne hit och dit, till av andra personer bestämda platser, och till umgänge med en eller annan icke av henne själv vald krets av mänskliga varelser. Icke av henne själv valda. Det skulle varit på annat vis, om hon från början hade fått äga en vilja att vara kräsen. Om hon haft förmågan att bilda en egen krets, och om sådana hon skulle vilja umgås med hade funnits för henne att välja. Några som gick att lita på, och som det vore enkelt att tala med, om vad helst för tanke som ville ut till friheten.

— Men, är det inte Johannes? utbrast hon, damen som just hade flytt så skyggt från ett plötsligt möte med en okänd vandrare. Serafia hette hon, och hon var, som redan noterats, klädd i duvblå hätta och en ogarnerad och blå mantel. Hon avbröt sin nervösa galopp över de hala gatstenarna och vände tillbaka, långsamt och tvekande, till platsen i ljuset under lyktan nära den första porten, där kapten Hök stannat till för att vänta och ge henne tid, ja, för att inte råka skrämmas ännu mer genom att fortsätta framåt, hack i häl, på hennes kurs mot den räddande hamnen i porten till vänster, en bit nere i gränden.

— Ah, men visst är det Arvidsdottern, Sara-Fia! ropade John och bredde ut armarna.

— Ja, det är ju jag, det, svarade Serafia, och steg närmare.

— Det var länge sedan, du! sade John.

— Jo, fnissade hon lättat, och lät sig omfamnas, ömt och kamratligt.

— Oh, det är verkligen härligt att få träffa på en glad Hamremaratös i förskingringen, en sådan här dyster och ensam afton i Grönsjöströms gränder, konstaterade han. Vart är du på väg, vännen? Bor du här?

— Ja, därborta — i huset nummer elva — bor jag som guvernant i familjen, och här i huset nummer två bor några barn som jag också undervisar om dagarna, och ibland får sitta hos på kvällen medan herrn och frun är borta någonstans, om barnjungfrun deras är opasslig eller har sagt upp sig och flyttat, svarade Serafia. Det är inte så roligt att behöva gå ut ensam igen sedan, när det är såpass sent som nu. Men herrskapet kom inte hem före supén, som de hade lovat och jag hade hoppats. De gick iväg med några andra människor och superade på något ställe vid teatern. Hoppsan! och ursäkta att hon fick dröja kvar så länge här. Det var inte vår mening, kära mamsell Arvidsdotter! Kila iväg med sig nu, och godnatt! som frun sade när de äntligen var komna och jag kunde lämna barna.

— Fint folk, hör jag, sade John.

— Jo, svarade hon matt. Nu måste jag hem och sova, Johannes. Du skrämde mig för övrigt, men det insåg du kanske? Efter vad du sade, eller ropade, förklarade hon, medan de började röra sig inåt och neråt i gränden, mot porten i huset nummer elva.

— Ledsen, men jag gick i egna tankar och hann inte skifta kurs eller sakta in för att ge dig fri väg, när du så plötsligt for ut genom porten därborta, svarade han.

Väl framme vid nummer elva tog Serafia upp en nyckel ur sin dagväska, som hängde under manteln i ett band över axeln, och låste upp. Alla verkade sova i huset. Ingen dräng eller piga hördes vara på väg mot farstun för att hjälpa guvernanten lysa sig med en oljelykta, eller hjälpa till med att regla porten och dra för och låsa bommarna innanför den. Hon markerade ändå att John borde sänka rösten, om han hade mera att säga, och han förstod det och övergick till att viska, samtidigt som han kom lite närmare.

— Har det hänt obehagliga saker förut? frågade han. Alltså, sådant som varit verkligt och inte bara en inbillning om figurer som tycks följa efter dig? När du gått hem ensam efter att ha nattat någons barn, eller varit ute i något annat ärende?

— Ja, Johannes. Det har det, viskade hon.

— Vilka svin det finns, sade han.

— Jo, suckade hon, och bytte ämne, som för att slippa tänka på det obehagliga som hände just här utanför huset för bara ett par kvällar sedan.

— Men, jag har ju ingen aning om, kom jag just på, vad du själv gör här i Grönsjöström, vittbefarne kapten? Du seglar väl inte ännu, vid den här tiden på året? frågade hon.

— Nej, min båt är i vinterkvarter här. Vi har legat vid Köpmanskajen sedan första veckan i december, då vi anlöpte här som sista hamn på sista seglatsen för säsongen — efter en lång vända förra sommaren och hösten till Thalien, och ett kort besök i november i Hamremara på uppvägen hit, sade han.

— Vad är det för skepp du är på? undrade Serafia.

— Min präktiga “Stella” är en gammal holländsk fluyt, som jag har ägt och seglat i ett antal år, svarade John. Hon är trivsam att se på — sådär omodernt sköna former, du vet, haha! — och redigt lastdryg för att vara ett skepp som inte kräver särskilt stor besättning för att seglas, vilket ger bra förtjänst på traderna om man har lite tur och sköter sina affärer. Och så bor man trevligt ombord. Faktiskt också så nu på vintern. Kom och hälsa på oss! Jag har två ganska rara barn hos mig, som kan behöva någon klok person som tittar över deras läsning och räkning ibland. De går i skolan uppe vid dômen, men jag tycker inte det verkar vara något vidare med instruktionen där. Så, godnatt nu, vännen. Du är trött, ser jag. Kan vi mötas och språka mera redan i morgon, kanske, om du har en stund över? Uppfattat. Då söker jag dig vid middagstiden. Nu stannar jag här ute så länge, tills jag hör att du spärrat porten ordentligt och trippat vidare in i huset. Det var ett sant nöje att träffas. Vi ses snart igen, Serafia!

lördag 25 februari 2017

23. Den förlorade sonen

En studie i oavsiktlig gaslighting, där offret gaslyser sig själv och framkallar en ofrivillig konspiration av oinsatta andeskådare och skenbart likgiltiga anhöriga. Det längsta avsnitt jag skrivit hittills. Håll inte andan medan ni försöker läsa igenom det. Tänk på att allt som skrivs i denna blogg är litteratur, och inte bekännelseskrifter. Tack för uppmärksamheten.

23. Den förlorade sonen

En utbrott av blåsfebern drabbade Mörkemåla socken och hela Värebro län hösten 1820. De många barnen i lantmätarfamiljen — som bodde dels i barnkammaren på nedre botten i huvudbyggnaden, alldeles nära korridoren som ledde över till herrgårdens skolflygel och tjänstefolkets utspisningskök, dels i rättarbostaden på övre botten av samma flygel — de barnen var inte vaccinerade. Så alla där i familjen utom mamma Cecilia blev sjuka, och flera av skolbarnen från bruket och gården smittades nog också av herrskapsfamiljen i västra flygeln. Pappa Zacharias fick sjukan väldigt lindrigt, och var uppe och verksam igen efter några dagar. Men tvillingarna, som var födda så sent som i början av oktober och därför bara tre veckor gamla när epidemin nådde Måseskog, de drabbades särskilt svårt. Barnen låg och jämrade sig i fjorton dygn i sträck, med hög feber och vätskande utslag. Båda hade svårt att kunna sova, och svårt att vilja äta. Flickan hämtade sig så småningom, men inte hennes tvillingbror.

Tvillingarnas jämnåriga kusin Nils, han som hade fötts den sista dagen i september i huset på motsatta sidan om gårdsplanen, där Nico och Anna Maria tills vidare disponerade rummen på övre botten av den östra herrgårdsflygeln — en våning som egentligen var tänkt som bruksinspektorens bostad, men där det från början hade passat dem att bo och sköta sig själva, med alla sina vävredskap, garner och färger, och en avskild kammare bredvid brukskontoret på nedre botten för Nicos mekaniska och kemikaliska undersökningar, — han tycktes inte plågad av sjukan lika svårt och länge som Greta och Erik. Men lille Nils hade allt en rejäl släng av febern han med, och fick några vita små ärr på ena axeln som minne av blåsorna.

***

Detta olycksaliga år 1820 hade börjat med att Nicolas Gyllenmås flera gånger blev osams med och sade oförlåtliga sanningar till stadsfysikus i Hamremara, där han auskulterat som aspirerande sundhetsgranskare under hösten, efter att ha läst några kurser vid Kungliga Medicinalakademien i Grönsjöström. Därefter avskrev han sig som studiosus, som avslutning på sammanlagt femton år vid olika akademier, och utan examen. Han hörde sig för om lediga platser med fritt logi och spisning, och fick napp hos och flyttade in hos en handelsman i samma stad, i ett hus där han ofta hade varit på besök och bekantat sig med familjen under de glada julkalasens tid. Nico erbjöds gå i bokföringslära på kontoret, men ledsnade ganska snart på att räkna silltunnor och framförallt på att behöva lyssna till handelsbetjänternas spekulationer om hur de olika mamsellerna och fruarna i staden månne såg ut och kändes att klämma på i naturellt skick. Han blev illa till mods över att ha sådant sällskap och sådana konversationer medan man förväntades sköta sitt arbete, och därför sade han upp sig från platsen i handelsboden. Om det inte var så att herr Stjärnhök och herr Gyllenmås rök ihop över något på det mer privata planet, och att Nico blev anmodad att ge sig av från orten innan det man var osams kring hade gått för långt? Vi vet ju att Laurent ännu brukade benämna svärsonen Nicolas “den där Måse-nissen”, eller, “han, måga-nissen”. Därför, av en eller annan orsak, blev det så att Nico redan i veckan före midsommar det året packade ihop sina saker och for hem till Mörkemåla, vilket han gjorde i sällskap med en vacker madame i tjugoårsåldern, som presenterades för föräldrarna som “min hustru Anna Maria, diplomerad konstväverska från Kungliga Konstakademien i Grönsjöström”. Hon var förstås också — förutom att hon spenderat några terminer vid en akademi i huvudstaden och fått gillesdiplom för sina arbeten — en dotter till den gode skepparen och köpmannen i Hamremara, i vars hem och hushåll Nico, som en synnerligen överårig lärpojke, hade befunnit sig sedan början av februari månad. Ja, och så bad han sin far därhemma om att de skulle få göra rätt för mat och husrum på gården, och det bestämdes att det nygifta paret tillsammans skulle dela på några av den nyss pensionerade och avflyttade gamla bruksinspektorens sysslor på Måseskogs kontor.

Detta omvälvande år, mot slutet av hösten, nämligen den femtonde november 1820, kom Nicos yngre broder Zacharias Gyllenmås strax före middagstiden hem från en bortåt tio dagar lång arbetsresa till olika platser i länet. Han hade haft ärenden att sköta om för brukets, sin egen och mäteritjänstens räkning. Först hade han varit nere i Barskärsvik en dag, och förhandlat med gillet där om villkoren för att få tillträde till ett upplag och hamnmagasin för brukets behov av plats i hamnen vid utskeppning av järn och andra produkter, och även diskuterat hur man under det lokala burskapsreglementet bäst kunde bedriva vanlig handelsrörelse med kryddor och viktualier, bosättningsgods, nipper och järnvaror i en gård vid Drottninggatan inne i staden, där det fanns ett par lämpliga bodlokaler mot gatan, kontor innanför, samt loftbod och lager på innergården.

Den gården hade hans fader Michaël Zachrisson, herre till Måseskog, nyligen bytt till sig från en fabrikör Thomander i Barskärsvik. Gamle herr Gyllenmås hade i affären med Thomander gjort sig av med ett stycke mark i stadens närmaste omgivningar. Det var jord som hörde till hans hustru Beatas morsarv, men som inte längre gav någon avkastning. Marken, och läget strax utanför staden, eftertraktades däremot av fabrikören, vars rörelse med linberedningsverk och damastväveri hade expanderat, och nu behövde betydligt mera utrymme, gärna på en för den rationella driften geografiskt samlat område för verksamhetens nya byggnationer. Helst även mera mark att odla upp i anslutning till fabriken.

Zach önskade för sin del också etablera sig i lite större skala i Barskärsvik, och om möjligt centralt där vid stora torget, för Cecilia ville — efter dessa tio år de nu bott i västra flygeln och barnkammaren hemma på Måseskog — komma någonstans där hon hade mer och roligare sällskap av folk av hennes egen sort, än hos knytingföräldrarna ute i storskogen öster om kyrkbyn i Mörkemåla socken. Som hon menade, var Mörkemåla ett ställe mitt i ingenting, där inget intressant hände och där folk var tråkiga och tröga som tjärdropparna i nästan färdigtorkad skeppssmörja. Hon ville till någonstans där barnen kunde gå i en ordentlig, magistratsstyrd skola med flera avdelningar, och där skolbarnen ändå kunde komma hem varje dag till familjen. Här på Måseskog hade man — förutom bruks- och gårdsfolkets enkla barnskola i rättarflygeln — bara valet mellan att försöka hitta en egen lärare att ha inackorderad i hemmet, eller att ha gossarna inackorderade i stiftsstaden, och att då skicka dem hemifrån hela terminerna i sällskap med en pålitlig äldre gymnasist som informator.

En handelsrörelse med egen köpmansgård i en livlig stad vid kusten, och säkra inkomster från förmedlingen av järn och tjära från Måseskog till kontinenten, var vad de siktade på. En större före detta hantverksgård vid Drottninggatans övre del tycktes kunna duga alldeles utmärkt för deras syften. Nu hade Zach inspekterat fastigheten och var mycket nöjd med läget och skicket på den.

Efter Barskärsvik tog sig Zacharias via en övernattning på gästgivaregården i Bryterum upp till Värebro stad för att gå på lantmätargillets höstmöte, umgås med gamla vänner och kollegor, och för att träffa en del andra personer. Och därifrån vidare till olika uppdrag norröver i länet, som vardera tog ett par dagar att bli färdig med, utöver restiden. Det gällde dels att göra ritningarna till en ny glasfabrikationsanläggning på ett ställe vid Hultåkersån, dels att beskriva hur nya landsvägen mellan Aleberga kyrka och Hultåkers tingsplats skulle markeras, röjas och förstärkas med bankar, eftersom man planerade att med en riktig körväg ersätta den dåliga ridstigen genom Alebergaskogen, en sträcka som man inte kunnat komma fram med vagnar på tidigare, och på det sättet i fortsättningen göra transporter av alla slag mellan dessa båda orter mindre omständliga och tidsödande.

Men sedan var han på hemväg, efter att också ha hunnit med en visit, som blev till en inbjudan till kvällsmat och övernattning på Fagerboda herrgård, hos gode vännen häradshövding Franzén och dennes trevliga familj. Där hade man klarat sig undan blåsfeberns härjningar, fick han veta, förutom något dödsfall ute i torpen bland de allra eländigaste människorna, sådana som väl alltid var sjukliga i någon mån och hade dålig motståndskraft.

Äntligen skymtade vattenspegeln från Måsegöl mellan träden i allén, och snart kom han upp mot själva gårdens huvudbyggnad, med de två flyglarna i väster respektive öster, och där det glänste om alla tre husen på säteriet — som om de strålade ut budskapet över nejden, att här finns det mycket av ljus, lycka och rikedom! — från fasadernas smårutiga fönsterlufter i dubbla våningsrader. Han slappade tyglarna något, för att känna efter vad hästen hade att säga om att komma hem igen.

— Ja, ja, sade han till den. Vi bestämmer så. Då blir första anhalt vagnslidret och stallet. Skritta på du, som hittar vägen. Min middag kan vänta ett tag. Cecilia och barnen kan nog också vänta lite innan de får se mig igen.

***

Späda gossen Erik Zachrisson Gyllenmås begravdes på kyrkogården vid Mörkemåla kyrka den sjuttonde november 1820. Nico var närvarande vid akten, liksom resten av familjen Gyllenmås på Måseskog, många av socknens invånare, samt flera sällskap med gäster från staden. Och han grät mycket, Nico, men försökte hålla sig tyst. Han hade nämligen inga snälla ord att skänka dem till försoning och tröst, de som sörjde, och de som beklagade det som drabbat både hans brors och hans egen familj. Så han höll käften. Teg. Var tyst. Grät mycket, som sagt, men höll igen om orden som bubblade som en kvävande spottloska i hans mun medan pastorn talade, och medan begravningsgästerna suckade och grät.

— Ack, du onda värld, där små barn är så umbärliga och så slarvigt hanterade, tänkte Nico. Så lika lite vördade att ta vara på och vårda, som det slask man slänger till hunden efter en lustig jakt. Jakt på det ena sättet, lika väl som jakt på det andra sättet. Och kött som kött. Fjorton dygn av plågor, klåda och hunger led han. Oh, dessa fördömda kvinnor, dummare än kossor. Enfaldiga mödrar, som inte förstår att vilja skydda sin avkomma från olyckor, smitta, lidande och död. Vidriga, är sådana mödrar. De borde inte få ha sina barn hos sig. Och fäderna, som inte förstår vad de ansvarar för. Tio år har han varit gift, min lille bror där, och nio barn har han gjort med henne där. Ja, nio erkända, äkta barn har det blivit. Nio levande, vackra barn att göra allt, allt för.

— Och nu var det ändå, från början av sorgetidens inträde i förrgår middags, inte tal om de levande barnens väl, eller om sorgens tyngd och värdighet, eller någon gemensam samling för att undfå och dela tankar om något kristligt och hoppfullt, utan mera noga med att sätta fart med att till likets förvaring beställa en liten kista från timmermannen på bruket, med tillhörande namnade järnbeslag från klensmedens verkstad, och med att få en piga att ta ut och damma av svartklädesrocken åt honom, Zach, och att ta fram och hjälpa till att prova, laga och vädra klänningen i mattsvart, obroderad sidentaft, och svartklädesmanteln därtill, åt henne, Cecilia. Och vår gamla mor skulle nödvändigt härja i bagarstugan om att biskvierna måste vara vita som nymalet mandelmjöl och inte fick se gräddade ut, fast de måste vara det för att smaka gott, och strax efteråt ville hon skicka någon med bud till Värebro, inte för att det nu var bråttom att gå runt och bjuda hennes bekanta till gravkalaset, utan särskilt för att köpa hem den finaste, vitaste konfekt som säljs i bjudaskar. Och viktigt, viktigt, bråttom, bråttom var det att tjata på oss som hör till östra flygeln, om att vi borde tala vid vår egen piga eller syjungfrun om att hämta ut våra mattaste, svartaste kläder ur garderoberna, damma, prova, laga och hänga allt på vädring. Se, här står vi i alla fall vid graven fullt påklädda idag. Duger inte det? Och vår far skickade bud på kyrkvaktmästaren här i kyrkbyn att komma ut till oss i Måseskog, efter att far nyss hade varit själv i prästgården och klockargården tillsammans med min bror och talat vid pastorn och orgelnisten, men nu var det om att vaktmästaren måste komma och visa drängarna på gården hur man hackar granris till gårdsplanen och salen och strör ut det i mönster som blomsterslingor.

— Allt detta jäkt och prat i hela huset och halva socknen och längre bort ändå, medan det arma barnet ännu, hela eftermiddagen, låg kvar i Anna Marias knä. Låg där som en målad tygdocka, och behövde inte lida mera. Och den ljuva, unga mamsell Cederhyfwel, som hela eftermiddagen höll den andre, den ännu levande pojken i sina armar, sjöng stilla för honom och försökte få barnet att somna, trots oron och allt spring i huset. Och två av de stora flickorna, de vakade troget, men otäckt tysta och stilla vid Gretas vagga, tills de blev hungriga och gick till spisningen för arbetsfolket, eftersom det inte gavs någon annan mat till barnen i hemmet på övre botten den dagen. Vart hade barnjungfrun gått? Sprang hon också runt som alla de andra tjänarna, och lydde vid herrskapets alla dåraktiga påhitt? Nej, visst, hon låg ju sjuk hemma hos sin systers familj i kyrkbyn. Och det gjorde amman också, var sjuk och hemma någonstans, hon som knappt hade behövts under sjuktiden på gården i alla fall. Tvillingarna kunde inte få något in i munnarna, för klådan och alla blåsorna. Och min svägerska och knytingsyster Cecilia låg säkert — om jag känner henne väl, och det gör jag — resten av eftermiddagen ovanpå sängen i kammaren i västra flygeln, gråtandes och suckandes, efter att ha provat klänningar och hattar och känt sig ack, så gammal och ful. Kanske hon idag, här i skuggan av kyrkan, suckar saligt när hon som man kan se nu lutar sig mot maken. Suckar för att hon kan förnimma syner av himmelska änglar, och upplever kraften av tröstande, osynliga anderyckningar, som hon alltid gör när verkligheten slår henne med sin fullt synliga, starkt luktande, påtagligt kroppsliga närvaro. Fnoskiga människa. Sucka inte. Gråt över ditt barn! Gråt! Skrik! Han finns inte mer. Och det är ditt eget fel.

Så tänkte Nico, där han stod ute på kyrkogården jämte sin fru Anna Maria, och blängde på sin lillebror och dennes hustru. Och de orden och tankegångarna kunde han så väl, som något välkänt som liksom bara malde på av sig självt. Han hade kunnat tala om sådana saker i timmar och dagar, tills någon kanske skulle fatta vad han menade var rätt, och vad som var fel. Men vart hans förstfödde, hans enda barn hade tagit vägen — hans egen dyrbare son, Nils Niklasson Gyllenmås — det kunde han inte säga. Han visste ju inte. Han frågade inte högt. Frågade inte om någon kom ihåg hur det gått till, detta som han tycktes ha glömt bort. Han frågade bara sig själv, tyst, och utan att hitta något begripligt svar.

— När hände det egentligen?

Hade han fått se den döde sonen, och hade han fått gråta över gossen, som på samma vis som kusinen väl legat linnesvept och blek i sin lilla kista? Hade han kunnat gråta på samma vis över sin son, som han nu gråtit i två hela dagar över den andre, över broderns förlorade, minste son? Hade han burit kistan själv till kyrkan redan igår, kanske? Eller hade någon av brukets arbetare eller någon av prostens drängar sett hans vånda och tagit hans rätt och hans tunga plikt ifrån honom, rätten att få gå först i följet och bära den lille till viloplatsen? För ingen i hans närmaste familj kunde väl göra så mot honom? Hade hans stränga fader brukspatronen hållit sonsonens kista framför sig hela vägen hit bort till kyrkan, synligt för alla i socknen, synligt för alla i byn, hela långa körvägen ut från familjegården och in till kyrkbyn? Igår? Idag? Vilken dag? Och ingen talade om det efteråt?

— Eller har det inte skett ännu?

Det borde varit omöjligt. Inte ens om han själv hade varit förhindrad skulle det ha gått till så, helt utan att han fått veta det. Ingen gjorde så. Inte så länge han själv, fadern, fanns här — andades, kunde se, höra och röra sig. Således, när skulle han få veta? När blir begravningen? Om den inte redan har ägt rum?

— Var finns den graven, som borde ha funnits att besöka?

Nej, det mindes han inte. Ingen berättade. Och han vågade inte fråga. Men det fanns andra, mycket svåra frågor han hade behövt ställa öppet och få svar på.

— Varför sörjer inte Anna Maria? Ville hon inte ha vårt barn — så hon är glad att han är borta nu? Hon nöjer sig med att ha min brors dotter vid bröstet, som om detta är det barn hon längtat efter. Varför? 

Men han fortsatte att vara tyst, för han vågade aldrig öppna munnen och be om ett svar på den allra svåraste frågan som plågade honom. Var det han själv som bar ansvaret?

— Vad är det för hemskt man inte vill tala om för mig? Är det jag själv som har fört bort barnet och gömt honom, men sedan glömt bort min skuld och gärningen? Är det bara jag som borde veta av detta, och ingen av de andra här vet, men man anar, och är för rädd för att fråga? För man vill inte ställa till med det väsen som det måste bli, om den misstanken finns?

***

Nej, man sade absolut ingenting om hans lille sons öde, inte när Nico hörde på. Inga namn eller upplysningar som rullade ut ens av misstag, likt en garnända han skulle kunna kroka fast tankarna i och nysta vidare på för att komma fram till en rimlig förklaring. Däremot talades det mycket om annat bland herrskapet på herrgården dagarna efter begravningen. Annat än sorg och död, gravar och små barn.

Man sade adjö och vinkade av mamsell Cederhyfwel, den rara, unga systern till fru Cecilia Gyllenmås, som nu skulle fara hem till systrarnas föräldrar i Grönsjöström igen och fortsätta sitt stillsamma liv med lite välgörenhetsarbete under ordensplikten, musik- och teckningslektioner, övningar i hovförsamlingens sångkör, och att finnas till hands för sin moder som sällskap. Brukspatron Michaël besvärade sig ovanligt mycket, och tog sig tid med detta avsked. Ja, han steg till och med upp mycket tidigt en morgon för att själv se till att mamsellen kom iväg ordentligt. Han körde Celina i den stora vagnen, iväg till postanhalten vid gästgivaregården i grannsocknen, alltså till den by som fanns på andra sidan om skogen, öster om järnbruket. Ändå råkade hon tyvärr komma för sent fram till inlandsvagnens avgång. Eller om det var så att hon inte fick plats i vagnen för alla andra resande som skulle norrut? Men Michaël var rådig, enligt vad han menade själv och berättade efteråt, och hjälpte Celina att få biljett på den andra postvagnslinjen istället, den till Hamremara stad vid kusten, efter att han tagit reda på att det från Hamremara alldeles säkert skulle avgå en postskuta till Tre Älvars län om två dagar. Det berättade han vid middagen, när han kommit tillbaka från det lilla äventyret på morgonen.

***

Man talade också om staden Barskärsvik, i veckorna som följde på tvillingbroderns begravning och tvillingsysterns återvunna hälsa, och det talades om att skaffa familjen Gyllenmås nya möjligheter och verksamheter. Alla behövde ju inte bo kvar på gården i all framtid, särskilt inte de lite större av barnen i västra flygeln, som borde få gå i skolan i Värebro eller någon annan stad. Som till exempel Barskärsvik. Det grälades också. Nico deltog i grälen. Trots alla hans principer, och rädslan för att göra andra illa, var han rätt skicklig i att gräla och bråka. Det var inte hans vilja att uppföra sig så, men han hade lätt för att finna passande, hårda och elaka ord i alla situationer, och tämligen svårt att hålla igen om dem.

***

De som visste någonting alls om saken, vilket inte var många, tänkte att förklaringen till hans tystnad och att han aldrig frågade efter sin son måste vara att Nico skämdes. Eller att han, barmhärtigt nog, hade glömt bort helt och hållet vad som utspelat sig senare på eftermiddagen, den sorgliga dagen den femtonde november, omkring fem eller sex timmar efter att Anna Maria strax innan klockan i salen slog ett hade tagit vägen om barnkammaren för att titta till Cecilias och Zachs sjuka småbarn, innan man som brukligt alla dagar skulle sätta sig att äta middag i gemenskap hos Michaël och Beata i herrgårdens matsal. Det var ju då hon i den ena vaggan i barnkammaren hittade den livlöse gossen Erik, lyfte upp honom och skrek efter hjälp, och sedan föll ner i en gungstol och satt där resten av dagen, tills det blev mörkt utanför och ännu en stund längre. Satt i sorgehusets mörkaste mittpunkt, där ingen utom hennes make, den vanligtvis så kloke, saklige Nico, och så den döde gossens unga moster, den stillsamma, goda Celina, klarade av att stanna kvar mer än ett ögonblick i taget. (Cecilia, modern till det döda barnet, gick in helt kort och tog avsked, och vacklade sedan iväg stödd på sin makes arm, innan hon kanske skulle svimma, vilket hon trodde var nära eftersom det kändes så underligt i huvudet och benen.)

***

Att gossen Nils bara försvann spårlöst från Måseskogs by och Mörkemåla socken, han som dessa sorgliga dagar då blåsfebern härjade borde ha legat och sovit i sin kammare i östra flygeln med en vakande piga någonstans i närheten, det ledde till att folk här och där ganska snart började spekulera om orsaken. Spekulationer och rykten fortsatte att skvallra och susa i åratal efteråt, där i utkanterna av bruksbyn och herrgården.

Pratet spreds av människor som ännu mindes att äldste sonen Gyllenmås och hans fru väl hade fått ett barn medan de bodde i Mörkemåla som nygifta, och av människor som hade hört vad någon annan hade hört om vad tjänstefolket på Måseskog hade bevittnat. Fortfarande år 1828 menade en del att det nog var fadern själv som tagit livet av ungen i ett vredesanfall eller som följd av ren och skär galenskap, och att familjen Gyllenmås säkert hade begärt ordensbeskydd för att tysta ner den saken och slinka undan ett välförtjänt dödsstraff för den galne barnamördaren. Han som var lite eljest, lite svår att förstå sig på, och som hade flyttat hem ensam till gården igen, efter att ha varit handelsman i Barskärsvik några år och varit gift med den vackra konstnärinnan som väl varit moder till det försvunna barnet.

En annan förklaring till barnets försvinnande var att man föreställde sig att det hade kommit förbi ett pack med vandrare, som funnit dörrarna olåsta och passat på att smyga in medan herrskapet Gyllenmås satt och åt kvällsmat, för att ta med sig vad man hann fånga med händer som sökte snabbt, snabbt efter något värdefullt. Det späda barnet. En vargskinnspäls. En silverbägare som gått i arv i gamla fruns släkt i många generationer. Det ryktet gick i bygden, och det fanns ett korn av sanning i det också.

Men allt man från familjens sida sade om barnet, om någon frågade, det var att lille Nils hade blivit hastigt mycket värre sjuk, i en annan sjuka än blåsfebern, och fått köras in till vård på lasarettet i Värebro. Därifrån skulle hans föräldrar hämta honom innan de reste ut till kusten och bosatte sig i en annan stad.

***

Det som i verkligheten hade hänt, det var någonting som hade smugit igång med att Nico blev alltmer förvirrad, alltmer förtvivlad, sorgsen, och arg, ju längre han satt där i barnkammaren och betraktade omväxlande Anna Maria och Celina, medan timmarna och eftermiddagen gick och dagsljuset försvann. Till slut verkade han inte kunna komma ihåg längre hur man skulle känna igen och skilja den ene pojken från den andra. Kusinerna Erik och Nils var ganska lika, så man kunde förstå att någon som sett det ena spädbarnet och sedan träffade det andra, utan att veta om att det fanns två nyfödda gossar på gården, skulle kunna begå misstaget att tro att Nicos son var Zachs son, eller tvärtom. Men att fadern själv inte skulle känna igen sin egen avkomma… nej, det var alltför märkligt och underligt.

Otäcka ord hade till slut kommit ut ur den förtvivlade, förvirrade mannens mun, och Anna Maria hade svarat med samma mynt, fast med annat och kanske mindre anstötligt ordval.

— Du har haft ihjäl mitt enda barn genom din sjuka lust att vistas helt i onödan långa stunder här i barnkammaren, Anna Maria! Du har gått hit med Nils även sedan du visste att det fanns livsfarlig smitta i huset! Vad har du vunnit på att sitta och ge honom mat, klädd i inget annat än underkjol och en liten halsduk, här inne där min bror eller vem som helst på gården kan komma förbi och se dig? Är du nöjd nu, när du fått veta hur jag lidit av det? Så, svara mig, var det för att bli fri att hora med någon annan lättlurad byx- eller kjolperson som du ville att gossen skulle dö ifrån oss, din satans häxa? Svara mig!

— Men kan du aldrig sluta inbilla dig sjuka saker, Nico? Du din osäkra, misslyckade målarjävel!

Och Nico laddade upp med än större hänsynslöshet, för att överglänsa hennes ton av förakt. Och vände på resonemanget igen, fram och tillbaka, och upp och ned, eftersom han inte kunde se klart i skymning och förtvivlan, och inte förstå vilket barn som var vilket. Var hans son död redan? Eller var det broderns barn som hon satt och sörjde? Vore det bättre om sonen var död? Hans egen son? Broderns son? Borde han döda barnet som levde, nu genast, så den onda modern inte skulle kunna skada honom själv genom barnet? Eller döda det, något av dem, någons son, av sin rena, osjälviska kärlek till hustrun? Vad krävde hon, egentligen?

— Du vet att jag skulle kunna slita mitt eget kött och blod ifrån den söta unga mamsellen här bredvid som vaggar honom, precis nu, när du själv sitter där som en sörjande gudsmoder men egentligen visar upp dina stora bröst väldigt fint precis där man måste titta, eftersom du sitter sådär, i en position som du säkert har övat framför kammarspegeln förut. Jag kunde gå och kasta honom i Måsegöl, nu på stunden, om det skulle få dig att nyktra till och börja bete dig som en anständig kvinna! Skall jag ta honom, ta mitt barn själv, eftersom du hellre håller någon annans och inte ser åt ditt eget? Du blir fri. Jag gör dig en tjänst, förstår du? Och så behåller jag kanske istället min fina pojke, ger mig av och försvinner någonstans där du aldrig mera kan skada honom.

När Celina, efter en timme som publik till dessa utbrott från de utmattade makarna Gyllenmås bestämde sig för att nu var det nog, nu tog hon snart själv den stackars gossen med sig och gick därifrån — han som i ett kort uppehåll i grälandet, medan Nico rusade ut för att få lite luft, hade fått ligga hos sin mamma och äta och lugna sig för några ögonblick. Nu skulle hon gå raka vägen ut ur huset, försvinna någonstans med honom, bort från detta äckliga spektakel som hon i sin ovana vid osämja och råa ord inte förmådde avbryta — för vad skulle hon när det redan gått så här långt kunnat säga till dem, så de tog reson och insåg att de befann sig i ett sorgens rum… …och ändå stannade hon kvar, för hon vågade inte lämna rummet. Fast den späda gossen nog borde få slippa vara vittne till sådana förfärliga scener.

Då kom äntligen fru Beata själv och avbröt, genom att kalla dem till kvällsmat. Hon beordrade Anna Maria att lämna kvar i barnkammaren vad hon suttit still med nu i flera timmar.

— Lägg ner gossen, sade hon. Snickaren och skolläraren och hans fru är snart här, och vet vad de skall göra. Kom med nu. Hör du, lilla vännen, jag kan låna ut en snygg och varm sjal till dig, Anna Maria, så behöver du inte skicka någon att hämta din egen. Vi går och äter nu, Nicolas. Det är serverat inom en kvart, tror jag. En dag som denna är det svårt för alla att passa tiden. Kom, kom, ni båda.

— Och fröken Celina skall inte sitta här och vara barnjungfru, fortsatte Beata. Mamsell är gäst i huset. Gå över till inspektorens våning och lägg ner barnet i hans kammare där, om ingen piga finns att lämna över till, men bara gå därifrån sedan och kom och gör oss sällskap i matsalen, så snart mamsell har snofsat till sig. Nils är så liten att han kan behöva sova ut ordentligt nu, och behöver inte tittas till förrän framåt kvällen, och det sköter hans mamma om.

***

Pigan från torpet Svanesången brukade under arbetet på Måseskogs ladugård tilltalas med någon variant på “kan hon, Stina, komma hit med en bunke, är hon snäll”. Hon omtalades borta på bruket oftast som “Nilsahustrun i Svanesången”, men uppe på herrgården talade man om henne som “mejerskan som blev änka i den tragiska olyckan i augusti, och som bor i torpet längst borta vid skogen, en bit in från landsvägen bortanför bruksgatan”. Om man alltså någon gång behövde säga någonting alls om en smedshustru som gjorde dagsverken i lantbruket. I kyrkböckerna heter hon “hustru Chirstin Olsd:r”, och hennes lilla son står inskriven som Oluff Nelsson. Om någon är intresserad av att titta efter i dokumenten.

Hustru Stina arbetade i vanliga fall alla dagar i veckan som mjölkpiga på Måseskog, och ansvarade då för skötseln av ladugården och för ordningen i mjölkkammaren. Nu hade hon av naturliga skäl inte varit inom gården på en tid. Först dog hennes make i augusti, vid olyckan i hammarsmedjan där fem man skadades, förutom de två som miste livet. Och sedan skulle hon ju ha barnet, men hon räknade med att komma tillbaka i arbete ganska snart igen. Så det var självklart att hon fick behålla kontraktet på torpet, tyckte både Michaël och Zach, när de i början av september satt på brukskontoret hos Anna Maria och jämförde listorna på anmälda flyttningar och ännu gällande bostadskontrakt, med vad de räknade med när det gällde gårdens kommande behov av dagsverken och var man skulle kunna härbärgera arbetarna på bruket och deras familjer. Goda och renliga mjölkpigor skall man i alla fall behandla väl och ta vara på, om man vill att en lantgård skall ge bra avkastning och kunna ge god näring — mjölk och kött — åt alla som bor och arbetar där, var brukspatronens mening. För övrigt kanske hon kan gifta om sig så småningom, hon, Stina, och själv ordna med att jorden vid torpet blir brukad, men tills vidare skall hon sitta kvar på Svanesången med eget kontrakt, säteriet sköter om jorden, och änkan får delta i spisningen här eller får extra lön i produkter från gården, vilket av det hon själv önskar. Så beslutade man.

***

Den lille faderlöse gossen i torpet Svanesången var ungefär en månad gammal, och verkade frisk, välnärd och snäll. Det visste Michaël från sitt besök i torpet ganska nyligen, då han varit dit för att höra efter om de behövde någon sorts hjälp. Stina kunde förstås komma att bli svår att ersätta om hon valde att anta erbjudandet att ge sig av i någon annans tjänst, tänkte han, när de var på väg till fots bort från herrgården, han själv, Celina och det hon bar på innanför den stora vargskinnspälsen. Fast om mejerskan inte kunde hålla tyst, kanske det vore bäst så? Men hon skulle bli saknad för sitt ordentliga arbetes skull. Och hans fru Beata Gyllenmås, som styrde över kvinnorna på herrgården, skulle få fortsätta att dirigera ut huspigorna till ladugården morgon och kväll för att mjölka och arbeta med mejeriet, tills han hittade någon ny torparfru eller arrendatorsmora som kunde förestå ladugården. Men det bekymret kunde han ägna sig åt senare, tänkte den erfarne husbonden på Måseskogs bruk och säteri. Pojken från östra flygeln på Måseskog var ju så liten att han av nöden måste befinna sig någonstans där det fanns del av en moders mjölkflöde när han behövde äta. Och Celina hade alldeles rätt i att man måste göra någonting. Det kunde inte vänta. Man fick ta ett steg i taget, och hoppas att vägen öppnade sig på något vis framöver.

Pälsen, som hon hade lånat olovandes, var anledningen till att de nu följdes åt bort från herrgården och höll sig till den upptrampade genvägen över bruket. Han hade råkat komma på tjuven när hon i mörkret försökte hitta dörren ut från sommarverandan på gaveln, och det var därför som han kunnat styra om hennes vilda egna planer till något rimligare.

— Nej, nej, prästgården är inte rätt ställe att be om hjälp på så här dags, om man inte vill bli sedd, hade han viskat till henne. Tag inte ut någon vagn eller häst ikväll. Och flytta gossen först. Kom tillbaka själv sedan när det är gjort. Du kan inte bara fly iväg utan förklaring, Celina lilla. Jag vet en piga, en ung änka, som han nog kan stanna hos några dagar. Res vidare en annan dag, tillsammans med henne, om det måste ske. Jag hjälper dig. Du måste berätta allt för Anna Maria, men inte nu. Det förstår du, hoppas jag? Ja, vänta och se hur det utvecklar sig. Nu skall vi åt detta hållet. Gå försiktigt, så du inte snavar och tappar den lille. Kom.

***

Nils Nicolai Hök var hans namn, så länge hans vävingmamma levde, hon som tog honom till sig för att han skulle slippa ifrån födelseföräldrarna, och så hette han i passet så länge som Hökens alla tre pojkar — Lasse, Nisse och Olle Hök — delade koj i byssan på skeppet “Stella”, där de hade sitt hem ihop med mor Celina, kapten John och mamma Stina. Men sedan några år tillbaka kallas han Nixi, går klädd i kjol och hätta, och bor som fosterdotter hos sin mormor och morfar i Hökgården i Hamremara. Vad som hände före hennes femte födelsedag, den sista september 1825, samma höst som hon kom till Hökgården, har Nixi väldigt svårt att komma ihåg. Hon minns känslan av att sova ombord på skeppet, och hon känner igen Stina när de någon gång träffas. Fosterbrodern Olle finns numera, efter Stinas giftermål med andre styrman, hos sina knytingfarföräldrar på en liten bondgård i Simpvik. Av de tre småhökarna som växte upp på “Stella” är bara Lasse kvar ombord.

22. Lussemarknaden i Grönsjöström

22. Lussemarknaden i Grönsjöström

Höken var nöjd med att det mesta från lastrummen på “Stella” nu var lossat till kaj och i säkerhet i ett hyrt magasin vid Köpmanstorget, alldeles i närheten av fartyget. Han hade varit iväg och ordnat tullens stämplar på de handlingar som behövdes för att importvaror skulle få ropas ut på lussemarknadens auktioner, så allt var klart nu. Varorna skulle förhoppningsvis på det viset komma att säljas i handelsgillets regi under marknadsdagarna. Besättningens privata importgods däremot skulle bjudas ut direkt från båten.

Lasse och Betty hade lov att gå iland själva — om de bara följde Johns regler om att skriva upp när de gick och när de kom, och om de höll reda på varandra och hade klart för sig hur man hittade tillbaka till båten. Så det var ingen som kunde hindra dem från att kila iväg för att gå på den stora folkliga marknaden som hölls på själva helgondagen, när skolorna var stängda och när tjänstepersoner och arbetare som inte behövdes för marknadens skull också hade fritt. På Lussedagen paraderade det största av stadens alla lussetåg, där spontant utklädda och inte alltför skönsjungande ungdomar och gesäller blandade sig med konstförfarna gycklare och djäknar. De tågade fem varv medsols runt hela staden, varpå de spred ut sig och letade sig in i gränderna i en oordnad hop, men återsamlades för den stora finalen med fyrverkerier och dans, dagens och spektaklets höjdpunkt, på torget framför Högberget. Gycklarna ifråga kom dels från Kungliga Teaterns elevskola, dels från Allmänna Gillets Frivilliga Scen, medan de sjungande djäknarna förstås var lärjungar vid domkyrkoskolans gymnasium. Därtill kunde man njuta — om man var lagd åt det hållet att man uppskattade lite mer finstämd underhållning — utsökt sång och musik av solister och en orkester, vid konserter som sällskapet Musici Dolce årligen gav gratis vid lussemarknadstid i ordenshusets möteshall. Det var en gammal tradition som uppstått för att namnlydande musiker i staden skulle kunna fullfölja sin kvartalsplikt. Margareta Cederhyfwel försökte alltid få biljett till den tidiga konserten på Lussedagen, så hon hann ut därifrån lagom till fyrverkerierna.

Vid torget nedanför Högberget hittade hon Betty och Lasse, som började bli frusna efter att ha tittat på paraden och spektaklet. Änkefrun drog raskt iväg barnen till närmaste kaffestuga för att bjuda dem på kaffemjölk, bullar och biskvier. Och prata om allt hon suttit för sig själv och funderat på hela sommaren och hösten medan John Hök varit utomlands med pojken. Hur var det att bo ihop med en skara med sjömän hela året på en båt som seglade på havet och kom till främmande länder? Hur klarade han sig utan att ha någon mamma hos sig, med bara en kokerska som hjälp med sådant som små pojkar behöver en mamma till? Var det inte väldigt ensamt för pappa, att behöva ta hand om en liten gosse på egen hand, när han också hade ett så ansvarsfullt arbete att sköta med båten och lasten? Hon hade mycket att säga.

Lasse hade inga bra svar, måste man förstå, för det som hans mormor frågade om var inget som han själv hade tänkt på som bekymmer. Varken för hans egen del eller för pappans. Och visst kände han till att han hade haft en mamma, och han kom ihåg henne lite vagt, att hon hade tagit hand om dem alla på båten och varit väldigt snäll. Men kokerskan fanns ju också. Och alla andra. Det var ju hans familj, de som fanns ombord på “Stella”.

— Det är bra, mormor, svarade han bara. Vi har det bra.

Men hon fortsatte att prata, om det ena och det andra som föll henne in, precis som hon brukade sitta och vädra sina minnen och funderingar i gemenskapen med de andra änkorna i hovförsamlingen. Nu glömde hon ibland av sig, och pratade om sådant som barnbarnet och hans lilla kusin nog inte borde lyssna på.

— …och det var på den tiden då min äldsta dotter förlorade en späd son i kopporna eller någon annan hemsk åkommma. Ja, ack ja. Och han som dog det var nog Erik, det ena av barnen som föddes det året, för de fick tvillingar den gången. Och tvillingarna var födda samma år som dina föräldrar träffades, Lasseman, på hösten artonhundratjugo. Och nu kom jag att tänka på att jag skulle fråga dig, Betty lilla, att visst har väl du en äldre bror hemma? Varför kom han i så fall inte med på resan? Om jag inte minns alldeles galet från Cecilias brev någon gång, så var det på det viset att Anna Maria väntade barn och var ganska tjock redan när hon först kom dit som nygift, och det blev väl en son av det, som ju föddes där i Mörkemåla. Jag minns bara inte om jag har hört något mera om honom från Cecilia? Hon skriver ju så mycket om alla människor hon känner, men inte alls så mycket som man skulle tänka sig att det finns att berätta om knytingföräldrarna hennes, och om makens syster Bettina som väl studerar ännu? Och mera om makens bror Nicolas och din mamma konstnärinnan och deras barn finns det väl att säga, borde man tycka. Jag är ju så intresserad av människor, så jag vill veta hur de har det och vad som händer hos dem som bor långt härifrån och som jag tänker mycket på om dagarna när jag har det lite ensamt nu för tiden. Så är det.

— Jag har faktiskt en bror, tant, men jag har inte träffat honom ännu, påpekade Beatrix, som inte riktigt hade kunnat följa med i vad tant Margareta hade pratat om de senaste minuterna, eftersom det var sådant liv av skrammel, sörplande och skratt inne på kaffestugan där de satt.

Och nu öppnades porten på vid gavel, än en gång, för att låta in ett lussefölje med skränande gesäller i nattskjortor som tiggde kakor av värdinnan på stället, och tiggde pengar till öl och marknadskorv av gästerna som ersättning för sina upptåg.

— “…för vi ä så hungriga, hungriga, aj, aj, aj!” som de sjöng, om och om igen, med refrängen ur den gamla visan om kungen, drottningen och byxjungfrun.

— Men din bror kanske också blev död i kopporna när han var späd, fortsatte Margareta Cederhyfwel, oberörd av uppståndelsen i lokalen, och hon suckade tungt. Sjukdomar, sjukdomar. I min ålder pratar man om det man vet väntar oss alla. Det går som det går, till slut, och det är inte roligt. Varken för barn eller för gamlingar. Och ibland rycks någon ifrån oss, som din vackra och snälla mor, Lassepojken, i sin gladaste och bästa tid. Men Cecilia, hon blir aldrig liggande sjuk eller råkar ut för minsta snuva, säger hon. Och jag menar att det är nog för att hon har haft alla tänkbara sjukdomar redan när hon var barn och bodde här på Högberget, bara ett stenkast från gränderna vid köpmanskvarteren och hamnen, där allt sjukt från alla håll kommer in och sprider sig kvickt.

— “…för vi ä så hungriga, hungriga, aj, aj, aj!”

Nu var gesällerna framme vid deras bord. Margareta tog upp en slant ur sin dagväska, och lät Lasse lämna över pengen till Luciakärringen själv, som gjorde en hovnigning och flinade upp sig. Aha, tänkte fru Cederhyfwel, där har vi en av våra glada pojkar från Högberget. Någon av makens gamla lärgossar på fönsterverkstaden, om jag inte ser fel. Det var ju en passande sång att sjunga i så fall. De där gossarna som klättrar på fasaderna och tittar in överallt har sett en hel del av vad som försiggår vid hovet.

torsdag 23 februari 2017

21. Mellan oxeln och linden

21. Mellan oxeln och linden

Han bor nu i lillstugan mellan oxeln och linden, vid fägatan bakom ladugården, och har det rätt så gott. Han har tid att måla i lugn och ro, och inte mycket annat att behöva oroa sig för än att se till att det alltid skall finnas äkta te i porslinsburken, och fin tobak i mahognydosan, för den lyxen har han råd med ännu, trots skatten. Så hade Nico Gyllenmås (som numera är ägare av namnet Nils Mås, och både fri från ordensplikten och utlöst ur handelsgillet) skrivit i juni till sin dotter Beatrix. Vi den tiden hade han alldeles nyligen gett sig av från hustru, barn och handelsrörelse i Barskärsvik och flyttat in som inhysesperson under arrendatorsgården på Måseskog. Farbror Zach och knytfaster Cecilia lät honom deltaga fritt i spisningen för arbetsfolket på säteriet, så han behövde inte bekymra sig för att koka något annat än te själv i stugan, berättade han också för dottern.

— Tänk inte på din fader som en stackare som inte duger något till, Beatrix. Tänk istället att han är där han passar bäst, och att det är en plats som är mycket högre och bättre, och säkrare, än att för ett år eller två lyckas komma sig upp och vara den rikaste handelsmannen i Barskärsvik, men sedan målet uppnåtts vantrivas så mycket att ens hjärta nästan slutar slå av uttråkning, trots det hetsiga arbetet i bodarna. Och man gråter varje kväll och varje morgon av sorg över hur det går till här i världen. Och man är rädd, för man kommer som köpman alltid behöva gå och vara rädd för sådana människor som vill luras i affärer, och vara rädd också för alla andra omkring en som ljuger och inte kan säga som det är. Och man får passa sig och tänka på att se upp för konkurrenterna, som gärna ser att man råkar illa ut och går i konkurs. Och grannar som talar illa om en, och inte hjälper till med viktiga saker som att hundar inte skall stå ute och skälla på gårdarna hela tiden.

Hundar skäller på ingenting, ja, de ljuger med sitt skällande, för att också de har tråkigt där de står i sina kedjor på innergårdarna, och för att de har blivit uppskrämda och sparkade för många gånger. Barskärsvik är en ond plats, en skenvärld, där inget i sig självt är vad det för andra ser ut att vara. Kom ihåg det, Beatrix. Var inte rädd. Ha inte tråkigt. Ljug inte. Hälsning från din pappa Nico, som varken tycker om havet eller Barskärsvik, men som tycker om dig och din mamma, var ni än finns, och all tid, hela tiden, trots att vi är skilda åt. N:M:M:

onsdag 22 februari 2017

20. Höken och hans svärmor

20. Höken och hans svärmor

Fjorden, med omgivande höga berg och avsmalnande farled, där de färdades västerut på sista sträckan av Grönälven före Grönsjöns slussförsedda fall vid staden Grönsjöström, var ökänd för sina farliga fallvindar som stjälpt månget fartyg. Denna sena decemberdag var dock vinden ostlig, stadig och öppen, och den var lagom kraftig för att föra skeppet framåt med god fart, utan att man hejdades av motströmmar eller behövde riskera besvärliga vändningar.

***

“Stella” ankrades upp för natten utanför varvsområdet nordost om själva staden, den kväll då de kom fram. Daniel, lotsen, roddes över till ett väntande skepp, som flaggade för avgång. John samlade besättningen till kvällsmat och till genomgång av vars och ens planer för stadsbesöket och vintervilan. Vilka skulle nu genast efter ankomsten till Grönsjöström resa hem till sina familjer? Och vilka var fortfarande inställda på att stanna ombord och göra tjänst som skeppsvakter och timmermän, eller med andra sysslor som man kunde behöva utföra ganska snart under stillaliggandet efter lossning av lasten, och annan översyn senare under vintern och den tidiga våren medan man väntade på en ny säsong? Han ville också gärna höra deras mening om skeppets kondition, och bad att få ta upp sjömännens tid med detta någon gång den följande dagen, när man hade fått klart med hamnen om vilken kajplats som erbjöds, och hunnit förtöja där.

— Sedan får ni ledigt och kan bese huvudstadens märkvärdigheter innan lossningen sker. Hälften av besättningen i taget får sedan vistas iland om de vill under lossningen, men jag kan som ni nog förstår inte lova vilken dag detta arbete börjar, eftersom vi inte har någon skeppsskrivare ombord längre som kan leda arbetet, och inte har korresponderat med tullen eller handelskontoren, förutom i Hamremara, sedan vi kom åter från utlandet. Det är många dokument som måste ordnas, och jag har ingen annan än mig själv att skicka i ärenden till köpmännen och diverse andra personer här i staden, förklarade kapten Hök. Glöm inte att skriva upp er i loggboken varje gång ni går eller kommer.

***

En av dem som Höken behövde skicka bud till snarast om att skeppet kommit åter från långresan var Margareta Cederhyfwel, hans egen svärmor och sonen Lasses mormor. Hon bodde på ett änkehus som hörde till hovförsamlingens domäner, inom borgområdet på Högberget. Maken Cederhyfwel hade nämligen varit kunglig fönsterputsare, och dessutom förste medelmästare i Treälvsorden, och Margareta själv, som av sin födelsefamilj inte hade fått något namn som lydde under ordensplikt, hade före pensioneringen varit fjärde ordningen av kunglig utspisningsvärdinna, och varit belåten med den ställningen. Döttrarna hade presenterats, och fått göra tjänst som hovfröknar i ett par år vardera, innan de på lite underliga vägar hade hamnat i södra delen av landet, som hustrur åt två knytingbesläktade män.

Unga fru Cecilia Cederhyfwel — som inte längre var så purung som när hon blev gift och flyttade iväg från hovet för vidpass sjutton år sedan — satt på herrgården vid Måseskogs bruk i Mörkemåla, som kär hustru till säteribonden och lantmätaren herr Zach M:son Gyllenmås. Hon skrev långa brev till sin mor i Grönsjöström varje vecka, så Margareta var väl underrättad om allting som gällde alla familjerna Gyllenmås.

Men systern Celina Cederhyfwel, den så ljuva och blida flickan, som i kärnan av sitt väsen haft en vilja av rent stål, hon hade vid ett besök i Mörkemåla — eller hur det nu hade gått till, och var någonstans det inträffade, för detta var faktiskt en historia som änkefru Cederhyfwel på Högberget inte hade riktigt klart för sig i alla detaljer, — nå, hur som helst, någonstans, någon gång omkring år artonhundratjugo hade Celina mött sin svåger Zachs svägerska Anna Marias broder, kapten Johannes Stjärnhök i Hamremara. Och sedan kom hon aldrig mera hem igen till Grönsjöström under sin korta levnadstid. Fem år hade de fått tillsammans, Celina och John. Och en son. Lasse.

***

— Får vi gå till mormor, pappa? frågade Lasse, när skeppet hade lagt till nästa förmiddag.

— Jadå, om du kommer ihåg vad du har lärt dig om vägen dit, och om du inte springer så fort att Betty inte hänger med, utan lagom fort så hon hinner förstå vägen hon med, svarade John. Och jag vill tala själv med Betty om dessa regler innan ni går iväg. Ingen lämnar båten utan att skriva upp det i loggboken. Ingen går ensam inne i staden. Händer det något här på båten eller med mig, som gör att ni inte kan komma tillbaka och rapportera att allt är väl, går ni genast till pastorn i domkyrkan och ber om hjälp. Gå inte till någon annan. Inte ens till din mormor, Lasse. Det är viktigt. Stanna inte för länge hos gumman på änkehuset. Det blir flera tillfällen att gå dit under vintern. Men hälsa så mycket från mig!

tisdag 21 februari 2017

19. Inför magistraten

19. Inför magistraten

— Madame Stjärnhök, fru Gyllenmås! ropade sekreteraren.

— Ja! svarade Anna Maria, och reste sig upp.

— Var snäll och kom fram, och svara inför magistraten i det ärende som ni har blivit hitkallad för. Barnet kan stanna hos jungfrun, påpekade han.

Hon lämnade över Lammi till pigan Carin och gick sedan fram och ställde sig framför bordet där stadens styrelse, borgmästaren och de åtta rådmännen, satt på rad. Den röda tegelväggen bakom dem sträckte sig, fönsterlös och ful som en brandgavel, hela vägen från det grova skiffergolvet i rådssalen till den svarttjärade taknocken i gallerivåningen ovanför. De sittande männen, hopsjunkna utmed ett solblekt gammalt sammanträdesbord, var inte heller alltför vackra att vila blicken på. De syntes små i en jämförelse med salens storlek och takhöjd. Garndockor och lump, tänkte hon. Eller kanske skruttiga små halmgubbar, nertryckta i små dockmöbler som man ställt på golvet i en farstu. Fuktig halm, svept i skrynkligt svartkläde. Usch. Hon vände bort huvudet från dem, och såg mot fönstren på långväggen istället. Det regnade fortfarande. Och det luktade tobak, dammigt tegel och surt öl. Salens publikbänkar var glest besatta, eftersom förmiddagsdragningarna av inneliggande ärenden sällan brukade locka fler än dem som berördes av saken, och väldigt få människor i staden hade tid och intresse av att sitta i rådhuset och lyssna en vanlig tisdagmorgon. Den andra halva rådsdagen i veckan, torsdagens kvällsmöte, bjöd oftare på frågor som alla borgare i Barskärsvik kunde ha intressen och uppfattningar i. Men allt som sades och beslutades var offentligt, om det inte fanns laga skäl att stänga rådhusporten för allmänheten, såsom i ärenden om rikets säkerhet.

— Här har vi en officiell skrivelse från den nittonde november detta år, som inkommit till magistraten i Barskärsvik ifrån landshövdingen i Värebro, med två bilagda skrivelser, den ena ifrån biskopen i Värebro stift och daterad den sjuttonde, och den andra ifrån er äkta make, Nicolas Michaëlsson Mås i Mörkemåla, och daterad Måseskog den femtonde november i år. Känner ni till innehållet i dessa skrivelser? frågade borgmästar Bergman henne, och vände bunten med brev så att Anna Maria, om hon nu ville bry sig och titta åt hans håll, kunde se Värebrosigillet och landshövdingens egen stämpel på det översta dokumentet.

— Nej, jag har tyvärr inte haft tillfälle att läsa dessa skrivelser, svarade hon.

— Jaha, min bästa fru Gyllenmås, då får jag be rådman Ekman att vänligen läsa upp det hela för er med sin välklingande stämma, innan vi går vidare med våra frågor, sade Bergman, och lämpade över bunten till mannen två stolar till höger om ordförandeplatsen. Handelsmannen Georg Ekman, som var stadens bäste talare och även ägde en god sångröst, tog med synbar stolthet emot hedersuppdraget och brevbunten från borgmästaren. Han reste sig från stolen för att få bättre med luft i lungorna, och började mässa.

— Från landshövdingeämbetet i Värebro län, till vällovliga magistraten i Barskärsviks stapelstad i Värebro län. Det har kommit till vår kännedom, att förre kryddkrämaren i Barskärsvik, herr Nicolas Mås, adress “stugan mellan oxeln och linden”, vid ladugården som hör till arrendatorsgården å Måseskogs bruk i Mörkemåla, har för avsikt att till vällovliga magistraten i Barskärsvik översända bifogade skrivelse, med innehåll som vi har tagit del av, såväl genom muntlig redogörelse som genom att dess författare för oss uppvisat nämnda och bifogade undertecknade dokument. Personen ifråga, som i våra register även går under namnet Herr Nils Michaëlsson Gyllenmås av Måseskog, och som fram till och med maj månad innevarande år varit borgare i Barskärsvik och delägare i firma Handelshuset Michaël Zachrisson Gyllenmås & söner, förutom att han från födseln efter sitt familjenamn lyder under allmän svensk ordensplikt, och som äldste son haft rätt att sig nämna vara herre till Måseskogs bruk och säteri, företog en resa från sitt hem i Mörkemåla socken till Värebro stad den sjuttonde november, för att besöka landshövdingens kansli och begära ämbetets bistånd i ett ärende som på grund av sin karaktär och omständigheterna kring det hela torde kunna komma att behöva uppmärksammas och behandlas inom både vällovliga magistraten och rådsrätten i Barskärsvik, och beredas dels av det merkantila stadsborgerskapets burskapsfögderi, och dels av stadens polisväsendes ordnings- och rannsakningsfögderi. Att personen ifråga, enligt vad till oss framkommit och eljest finnes i registren angående hans tidigare vandel och handel, har ett ärligt uppsåt, och enligt landshövdingeämbetets bedömning är vid sitt fulla förstånds bruk, intygar vi härmed. Värebro den nittonde november år adertonhundratjugoåtta. Carl Gottschalk Petri, landshövding.

— Tack. Fortsätt med att läsa upp biskopens skrivelse, uppmanade Bergman.

— Från biskopsämbetet i Värebro stift, till vällovliga magistraten i Barskärsvik i Värebro län, började Ekman läsa. Anna Maria stod fortfarande stilla och bortvänd, men hon lyssnade. Rådmannen med den vackra stämman gav sig hän i gestaltningen av tonfallen i vördige biskopens brev, och hans röst darrade märkbart.

— Ehuru under tystnadsplikt förhindrad att yppa vad som i konfidentiell kontakt med vederbörande framkommit, angående densammes ärende till vällovliga magistraten i Barskärsvik, ger de enligt min mening fullständigt vedervärdiga omständigheterna, samt min plikt som beskyddare av omyndiga menlösas rättigheter till eget liv, obehindrad salighet och bästa hälsa, ändock utrymme för tolkningen att jag bör med detta brev, tecknat och försett med mitt namn och sigill samt utfärdat under omfattningen av mitt ämbetes ansvar och värdighet, understryka den synnerliga angelägenhet det aktuella ärendet äger, till att skyndsammast beredas och beslutas av vällovliga magistraten i Barskärsvik. Värebro den sjuttonde november år adertonhundratjugoåtta. Jean Eduard von Örnkoll, biskop och professor i Värebro, samt riddare av Krumhornsorden.

— Tack, herr Ekman, sade borgmästaren, och föreföll därvid något affekterad av känslor inför ärendets pågående offentliggörande, vilket enligt jungfru Carin, som försökte följa med i det som skedde därframme i salen, också syntes på hans ansiktes färgskiftning. Han blev röd och svettig, frun, berättade hon efteråt.

— Nästa brev, herr rådman. Läs upp skrivelsen från herr Gyllenmås, tack, sade Bergman svagt och på en inandning, lutade sig bakåt och blundade.

— Till magistraten i Barskärsvik. Härmed upplyses stadens borgerskap om det skamliga förhållande som min hustru Anna Maria inlåtit sig i, för att dra till sig stadens pengar för konstutsmyckningar av allmänna byggnader och andra stadens inrättningar. Nämligen, det att listigt ha lagt upp sig, brett och villigt, till gratis kroppsligt begagnande av herr borgmästaren, för att i utbyte mot löften om utsmyckningskontrakt med magistraten ge Bergman fördelen att kunna undvika pinsamma och dyrbara förhandlingar om fysisk njutning hos stadens yrkesmässigt tillgängliga personer, under hans fru Bergmans fromma avhållsamhetsperiod förgångna fastetid. Härav har uppkommit den ledsamma och oönskade konsekvensen, att min äkta hustru nu bär en oäkting i sitt liv, och, om Gud så vill, lagom till jul kommer att föda fram denna oäktingen, frisk och kry, som en vacker gåva åt sig själv och till staden där den skamliga gärningen ägde rum, men mig enbart till sorg, förargelse och skam. Detta brott mot gudsbuden, landsmoralen, äktenskapet och familjens helgd, har hon begått helt i eget intresse och för egen vinning, och därvid sakligt och formellt också brutit mot såväl gillesstadgar och ordensplikt, som den akademiska eden. Härmed meddelas även, till upplysning av magistraten, att jag erbjuder mig vittna inför stadens borgerskap om de andra grova förbrytelser, dem min äkta hustru, den i Barskärsviks stad bosatta fru Gyllenmås av Måseskog, som är född under namnet Anna Maria Stjärnhök och är från Hamremara stad i Storbygdelands län, begick då vi var bosatta i Mörkemåla socken under första året efter vårt äktenskaps ingående i december månad år adertonhundranitton, men som hitintills inte har varit föremål för laga rannsakning och edligt vittnesmål. Måseskog den femtonde november år adertonhundratjugoåtta. Nicolas M:son Mås, en bedrövad make och långvarigt sörjande fader, före detta kryddkrämare, numera natur- och ladugårdsmålare.

— Tack, herr Ekman, sade borgmästaren, öppnade ögonen och fann att fru konstväverskan Gyllenmås äntligen hade slutat stirra ut genom fönstren mot torget. Hon såg rakt på honom, och väntade på att bli tilltalad. Bergman samlade sig till ett försök att låta förtroendeingivande och tryggt saklig, trots den oerhörda anklagelsen i Måseskogsmannens brev, som om den varit sann skulle gjort borgmästaren själv både jävig och brottslig.

— Kära fru Gyllenmås, började han. Ni har nu fått uppläst inför er innehållet i de skrivelser som inkommit till magistraten ifrån och genom förmedling av landshövdingeämbetet i Värebro. Kan ni hjälpa oss att sätta oss in i detta ärende ytterligare, genom att komma med några vidare upplysningar, och genom att svara på våra frågor?

—Nej, sade hon. Ni spiller min tid, som jag behöver till bättre sysslor än att stå här och lyssna på lögner. Jag har ett barn att amma, en handelsrörelse att förestå, och en vävnad att slutföra. Adjö.

måndag 20 februari 2017

18. Grönälven

18. Grönälven

Det hann bli mörkt, den femte dagen efter avgången från Hamremara, innan man var framme vid lotsmötet utanför grundflaken vid Saltkoggens fyr. Där skotade man om för att ligga bi, och var beredda att ankra om vinden skulle vrida. Lotsjakten kom ut strax efter gryningen, och så kunde “Stella” segla upp mot Grönälvens trånga farvatten.

— Hallå, Daniel! Välkommen ombord, hälsade John, när lotsen klättrat uppför stegpinnarna på “Stellas” bordläggning och tagit sig in på däck.

— Hallå, kapten Hök! Allt väl? hälsade lotsen tillbaka.

— Jajamen. Skeppet och vi är väl behållna, vi har glas, kläde, kryddor och råvarulast från Thalien och Iberien, och omlastade faktorivaror, porslin, siden och franskt salt från Wallonien, och vi är komna i tid före lussemarknaden. Jag hoppas kunna hugga åt oss en bra kajplats som kan behållas hela vintern, svarade John, medan de stegade akterut och upp till styrplatsen på halvdäcket över hytten.

— Det kan nog vara hopp om det, då, med den här vinden, sade Daniel, och ställde sig vid sidan av styrmannen, där lotsen hade bäst överblick över både farled och besättning. John tystnade, och satte sig vid navigationsbänken i väderskyddet bakom dem. Han var trött, efter tre dagar och tre nätter med reducerad besättning. Efter kokerskans och andre styrmans avmönstring i Simpvik hjälptes visserligen alla åt att hålla igång spisen, koka kaffet, plocka undan disk och städa i kabyss och kajuta, där de flesta vistades när de inte var på däck, men John var noga med att besättningen skulle ha mat och sömn och god hygien, så förutom att han hade låtit förste styrman slippa från att ta några vakter på nattseglingarna, stod han gärna i byssan själv när han kunde, och såg till att allt fungerade.

***

Älven var bara en älv till namnet. Sedan så lång tid man kunde minnas, med hjälp av gamla kartor och krönikor, var den en bräckvattenfjord. Att det ändå hade varit en älv, och att namnet således var äldre än all historia om Tre Älvars län som man kände till från nerskrivna källor, visste man efter att ha upptäckt att Grönsjöns yttre utlopp i havet haft en forntida fördämning som måste ha släppt taget om bergssidorna och grusbotten och spolats bort i en vårflod någon gång för omkring sjuhundra år sedan. Och med den spolades större delen av dalgången också bort, och vattennivån sjönk överallt där älven och dammen varit — ända från den forna marknadsplatsen, vid det som idag heter Grönsjöström och är en stor stad på gränsen mellan Grönsjön och havet, men som förr inte kan ha varit mer än ett vadställe över en urbergsklack i botten av sjön.

***

lördag 18 februari 2017

17. Segling

17. Segling

“Stella” seglade ut ur hamnen i Hamremara på den för avfärd bestämda morgonen. Omlastningen var klar och besättningen hade återvänt från sin ledighet. De två barnen hade också packat sina resesäckar och kommit ombord igen, efter veckan då de bott som gäster i Hökgården hos Laurent, Maria och Nixi. Kapten Hök hade skaffat ett extra pass till Beatrix genom att hjälpa den halvblinde pastor Munther i Hamremara stadsförsamling “läsa” förre kyrkoherdens sju-åtta år gamla anteckning i församlingsboken som att “föräldralösa pupillen Betty Maria Hök, född i Hamremara landsförsamling, vistas i handelsmannen Laurent Stjärnhöks hem”, och få ett prästbetyg utskrivet med innehållet att flickan Betty Maria Hök i kofferdikaptenen Johannes Höks sällskap reser från Hamremara stad till Grönsjöström för att där vistas och om möjligt få gå i skola.

Anna Maria kunde inte ha några invändningar mot att Beatrix reste vidare, längre bort från hemmet i Barskärsvik, som situationen nu var efter baby Laurents födelse. Brodern hade redan vid sitt besök i köpmansgården hos henne förklarat att det vore farligt att låta yngsta dottern stanna på en ort där den förvirrade fadern lätt skulle kunna söka upp dem. Hamremara och deras eget föräldrahem var i det fallet inte mycket bättre än Barskärsvik. Två dagsresor österut på landsvägen, eller en dagsresa söderut från Mörkemåla socken och Måseskogs bruk var inte tillräckligt långt, även om man bortsåg från allt Nico kunde ställa till med genom att skriva brev till olika personer med syftet att skada Anna Marias anseende och liv. Hur skulle nu en ammande konstväverska, med ansvar för både järnmanufaktur- och kryddbodarnas bokföring, kunna se till att sjuåringen hölls tryggt ovetande om ett sådant hot, och se till att flickan ändå förstod tillräckligt för att veta att försvara sig om pappan eller någon han skickade dit försökte lura iväg henne?

Så nu var de på väg ut på havet igen. Det var kallt i vattnet och kallt i luften och därför stor risk för nedisning även om havet nog inte skulle frysa till än på några veckor. Svårt blev det för sjömännen på däck i sådant kallt väder, men i akterhytten dit värmen från kökets murade vedspis nådde var det ganska trevligt.

***

Två dagar senare kom de fram till Simpvik på andra sidan det breda sundet mellan Storbygden och Tre Älvars län.

— Adjö, kära kapten Hök, och adjö med er barn. Hoppas vi ses igen till våren, allihop! ropade kokerskan och hennes man andre styrman, när de klivit ned i lillbåten för att ros i land och komma hem till sin egen lilla gård och sin familj efter långresan med “Stella”.

— Adjö, och tack för gott arbete och gott sällskap! Vi ses till våren! svarade John.

— Vi ses till våren, ropade Lasse. Tack för allt gott käk, och tack för bussigt sällskap!

— Tack för kakorna! Jag kommer att dela med mig rätt och riktigt till alla! ropade Beatrix, som hade fått ansvaret för en stor burk med kokerskans avskedspresent till besättningen.

***

Ytterligare tre dagar senare, efter ännu en vändning ut till havs för att förkorta vägen som annars gick i en krok genom skärgård där vindarna inte var pålitliga och isläggning kunde hota, var skeppet så långt norrut att man från långt håll kunde se in i Södre Älvs mynning där strömfåran var öppen men resten av vattenområdet kring småskären i estuariet var vitt av frostig, ny is. De seglade vidare förbi kusten och sedan in mot Grönälven och Grönsjöström.







torsdag 9 februari 2017

16. Födde i kryddkrämargården d. 25 november: en son

16. Födde i kryddkrämargården d. 25 november: en son

Det var en glad och festlig men kort dag, som följde på en lång och kall natt. Solvärmen gjorde att frostglittret i träden och på gatstenarna ångade iväg, lätt och halvt osynligt, som dansande älvslöjor.

I dop- och födelseboken i Barskärsviks församling står det skrivet med vicepastorns handstil:

“November d. 26:e döptes Laurent Michaël, född d. 25:e november, son till fru konstväverskan Anna Maria Laurentsdotter Stjärnhök i hennes äktenskap med herr f d kryddkrämaren Nicolas Michaëlsson Gyllenmås. Barnet bars till dopet av fru Eva Lundberg. Vittnen: kandidaten fröken Emerentia Lövgren och herr bergsingenjören Benedikt Gyllenmås, fält-hydrografen vid Kungl. Navigationsakademien mademoiselle Laura Stjärnhök och herr expeditionsbåtförare Jonas Andersson, handelsbodsjungfrurna Elsa Eriksdotter och Carin Olofsdotter, samt herr handelsbetjänten Emil Lundberg. Dopet förrättades av hovpredikanten doktor Troberg.”

Det fanns, eftersom Nico fortfarande vägrade erkänna faderskapet, inget rimligt sätt att formulera en födelseannons till tidningarna. Inget sätt, som inte skulle ha sett underligt ut och gett upphov till skvaller och prat. Så det blev ingen annons. Lille Laurent Michaël fick i alla fall ett hedrande dopfölje med sig då han bars av handelsbetjäntens fru till och från akten i kyrkan, söndagen efter den lördag i november som blev hans födelsedag.

15. Moster Laura

15. Moster Laura

De kom med den sista turen med post- och passagerarbåten för hösten. Båten var en stadig liten ångbåt som propellrade sig söderut längs kusten en dagsresa i taget. Hur Laura eller hennes vän Jonas skulle komma tillbaka till Grönsjöström efter besöket i Barskärsvik var inte planerat ännu, berättade hon för föräldrarna när de träffades vid uppehållet i Hamremara. Det fick väl bli hemresa med någon inlandsvagn med många stopp och hästombyten, menade Jonas, innan han sade tack för maten och gav sig iväg bort till varvsområdet för att fråga om pris på tänkbara små farkoster för den kommande undersökningen som han och Laura skulle arbeta med nästa sommar.

Beatrix hade längtat efter att få träffa moster Laura, som alltid var pigg och rask och hade så mycket intressant att säga om vetenskapliga saker och vad som hände i Grönsjöström och vad det stod i tidningen. Laura tyckte om havet och båtar, och det var något de hade gemensamt. Hon förstod också att man inte behövde vara ute och leka och skratta och skrika tillsammans med andra hela tiden, utan att det var viktigt även för ett barn att få ta det lugnt och hinna med att läsa böcker och fundera.

Nu skiljdes de åt för en tid igen, eftersom moster Laura och Jonas skulle fortsätta med ångbåten till Beatrix hemstad, medan Beatrix och morbror John och kusin Lasse måste segla norrut innan det blev december och för kallt och risk för is. Men förhoppningsvis skulle de ses igen efter julen. Även om Laura stannade hos sin syster Anna Maria några veckor till, förutom de dagar det skulle ta att spana runt lite i missvisningsområdet kring Barskär, så hade hon saker att göra i huvudstaden och på akademien och kunde inte vara ledig därifrån länge.

söndag 5 februari 2017

14. Postbåten kommer

14. Postbåten kommer

Två dagar senare inträffade veckans ena besök av postskutan, med leverans av tre stycken brev till Hökgården i Hamremara från kryddkrämargården i Barskärsvik.

Till Beatrix kom detta brev från hennes mamma:

“Älskade dotter Beatrix. Jag hoppas ni kom fram som ni skulle, och att resan gick bra! Allt är väl här hemma, men vi saknar dig. Din skolfröken, kandidat Lövgren, var här igår eftermiddag och frågade efter dig. Hon verkade förstå att du hade fått följa med morbror John till mormor och morfar, men ville ha ett intyg om ledigheten att lämna till skolkontoret. Hon hälsade att du skall vara försiktig med biblioteksböckerna. Kusin Gull hälsar också, och alla jungfrurna och familjerna här i gården. Mamma.”

Till John skrev Anna Maria:

“Käre bror! Nu är ni väl hemma i Hamremara, hoppas jag? Jag kan inte vänta till nästa postskuta går, utan måste få iväg detta snabbt, även om det kan verka oroande för er att få bara ett ofullständigt besked om vad som händer. Det är inte över än, inte på något vis alls. Nic har tyvärr gjort precis det som min svåger Zach fick veta att han planerade. Fast kanske värre? Han har som första drag i det elaka spelet skrivit privat till borgmästarinnan här, alltså inte en officiell skrivelse till magistraten, och beklagat sig över att hans fru (jag!) med olämpliga metoder och oönskade konsekvenser skaffat sig uppdraget att väva tapeter till salen i rådhuset. Du förstår, eller hur? Jag tänker inte citera de otäcka orden i brevet som fru Bergman kom hit och visade mig idag. Vilken orättvis och sorglig värld som väntar lillungen min. Som jag inte vill lämna ifrån mig! Vi är en familj, och den ser ut så här, och allt är inte bra, men jag skäms inte och gömmer mig inte denna gång!

Något trevligare är dock, att jag via fröken Lövgren i skolan fick hälsningar från den goda Bettina i Värebro. Det var verkligen oväntat! B. kommer hit, kanske redan i nästa vecka. Har visst tagit sin examen nu, och har en del planer för nästa år, som Emerentia både ville och inte ville berätta om, så där lite hemlighetsfullt. Det kan bli fler än Nic som flyttar upp till Måseskog framöver, verkade det som. Ta hand om Beatrix, och hälsa alla! Anna Maria.

P.s. Det kom även brev från vår syster Laura med inlandsposten och tidningen idag! och hon själv kommer också hit snart — och allra först kommer hon till er. Antagligen samma dag som du får detta brev, för hon är redan på väg! Hon skulle fara från Grönsjöström med ångbåten som avgick för ett par dagar sedan, tror jag. AM.”

Det tredje brevet Anna Maria hade skrivit denna gång var till Laurent och Maria:

“Älskade föräldrar, var snälla och förlåt också fortsättningsvis allt elände och alla bekymmer er olyckliga dotter med familj orsakar er. Och håll om Beatrix och pussa henne, och tala vänligt så hon förstår att inget av detta som händer egentligen är farligt på riktigt. Hon är alltid så duktig, och jag hoppas det märks även när hon är hos er, men vet att hon funderar alldeles för mycket när hon är ensam, och inte alltid vågar fråga om sådant hon undrar över. Jag har skrivit till John om vad som hänt här, det vill säga om hur min make nu efter en osedvanligt lång tystnad börjat höra av sig på olika sätt och tycks hitta på det ena efter det andra, så som han gjorde för omkring åtta år sedan, med ett resultat som ni har framför era ögon varje dag, förutom de bekymmer av olika slag vi alla fått dras med som följd. Bara så att ni vet om det, även om ni inte kan eller bör komma hit, utan helst nog skall hålla er själva och mina barn borta från den här stadens skvaller, affärer och snurriga processer. Jag är trött och mera trött, och har mycket arbete som upptar mig, med både väven och affären, men hoppas att jag ändå med hjälp av alla goda människor här i gården och bland grannarna klarar av att ta mig igenom det som väntar. Håll utkik efter syster Laura, så ni hinner träffa henne, då hon passerar Hamremara med ångbåten vilken dag som helst. Hon skall rekognosera vid Barskär inför nästa års mätningar, skrev hon till mig, och med lite tur är hon här i gården när barnet föds, och kan stanna i Barskärsvik över julen. Vilken lättnad det vore för mig. Jag hör av mig snarast igen. Många hälsningar från Anna Maria.”